Naturens och miljöns tillstånd 2021
Den biologiska mångfalden minskar alltjämt, men också många framgångar har nåtts inom miljöskyddet

13.1.2022 13.38 | Publicerad på svenska 1.2.2022 kl. 15.16
Kuvituskuva artikkeliin. Kuvassa suopursuja ja puita.

Det att den biologiska mångfalden i Finland har försvagats bevisar att vår utveckling inte är ekologiskt hållbar. Totalt 12 procent av arterna och nästan hälften av naturtyperna i vårt land är utrotningshotade. Även om vi lyckats reducera många typer av enskilda utsläpp i miljön avsevärt, belastar vi som helhet miljön alltför mycket.

Naturens mångfald fortsätter att utarmas

Mängden murkna träd i skogarna och åkrar med högt naturvärde

Naturens mångfald och hur den bevaras utgör en central indikator på ekosystemens tillstånd. Mängden döda och murknande träd i skogarna kan tolkas som en indirekt indikator på skogsarternas mångfald, eftersom murkna träd är viktiga livsmiljöer för många arter. Andelen jordbruksområden med högt naturvärde, dvs. HNV-områden, (High Nature Value Farmland) anger antalet jordbruksmiljöer som har förutsättningar att upprätthålla en större mångfald av växt- och djurarter än vanligt. Naturens mångfald utgör grunden för ekosystemtjänster: ju mer den biologiska mångfalden minskar, desto svagare förutsättningar har vi att få det vi behöver av naturen för vår välfärd.

Antalet utrotningshotade arter 2019 

Nuläget i Finland

Finland är ett skogbevuxet och glesbebyggt land. Följaktligen är jord- och skogsbruket av stor betydelse för skyddet av mångfalden i Finland jämfört med de flesta andra europeiska länderna. En nationell bedömning från 2019 visar att 11,9 procent av våra arter av organismer är utrotningshotade. Jämfört med skogar i naturtillstånd finns det knappt om murkna träd i våra ekonomiskogar. I synnerhet små, traditionella miljöer på landsbygden som används för betesgång har minskat.

Finland har redan en längre tid arbetat för att hejda förlusten av biologisk mångfald, men tills vidare har målet inte nåtts. Tryggandet av naturens mångfald kräver ett omfattande nätverk av skyddsområden och i synnerhet tilläggsåtgärder utanför skyddsområdena. Mätt enligt skyddsområdenas totala areal ligger Finland nära det internationella genomsnittet. Naturskyddsområdena och ödemarksområdena täcker cirka tio procent av Finlands areal. År 2021 fattade statsrådet ett principbeslut om ett handlingsprogram (programmet Helmi) som strävar efter att förbättra tillståndet i försämrade livsmiljöer. Målet med handlingsprogrammet är att trygga särskilt utrotningshotade skogsarters livsmiljöer, vårdbiotoper, myrar, våtmarker och småvatten. Programmet sträcker sig fram till år 2030, och det innehåller 40 åtgärder för att påskynda restaureringen, vården och skyddet av olika livsmiljöer.

Huvudmål 15 i Agenda 2030 går ut på att skydda landbaserade ekosystem och hejda förlusten av biologisk mångfald. Enligt delmål 15.5 gäller det att vidta omedelbara och betydande åtgärder för att minska förstörelsen av naturliga livsmiljöer, hejda förlusten av biologisk mångfald och skydda och förebygga utrotning av hotade arter. Målet med EU:s biodiversitetsstrategi är att skydda 30 procent av EU:s mark- och havsareal. En tredjedel av dessa skyddsområden bör omfattas av ett strängt skydd.

Den senaste utvecklingen i Finland

Naturens mångfald har under 2000-talet som helhet utvecklats i en negativ riktning – mätt enligt antalet utrotningshotade arter har den takt i vilken den biologiska mångfalden försvagas t.o.m. ökat. Även om skyddet av mångfalden till många delar har effektiviserats har åtgärderna ändå inte varit tillräckligt effektiva. De största faktorerna som äventyrar den biologiska mångfalden är skogsbruk, jordbruk, byggbranschen, föroreningar och klimatförändringen.

Mellan 2010 och 2019 års nationella bedömningar av utrotningshotade arter försämrades situationen för 461 arter, medan den förbättrades för 263 arter. I fråga om 733 arter beror hotstatusen i första hand på förändringar i skogsnaturen och i fråga om 639 arter beror den på att öppna livsmiljöer har vuxit igen. Klimatförändringen och nya invasiva främmande arter i Finland blir allt starkare hotfaktorer. Största delen av de utrotningshotade arterna lever i södra Finland, men majoriteten av skyddsområdena finns i norra Finland. En utredning om utrotningshotade naturtyper visar att nästan hälften (48 %) av naturtyperna i vårt land är utrotningshotade. Exempelvis alla vårdbiotoper i Finland, såsom ängarna på landsbygden, är utrotningshotade. Arealen av jordbruksmarker som är värdefulla med tanke på sin biologiska mångfald, såsom vall- och ängsmark, har minskat drastiskt på lång sikt. Statistik över HNV-områden har samlats in alltsedan år 2006. På Åland är andelen HNV-områden störst i hela Finland och omfattar omkring 70 procent av alla åkrar. I Fastlandsfinland har HNV-områdenas areal minskat från 230 000 hektar till 184 000 hektar. I Norra Finland (NTM-centralerna i Lappland, Kajanaland och Norra Österbotten) är andelen HNV-områden (16,7 %) större än i landets södra delar. NTM-centralen i Södra Österbotten står för den minsta andelen HNV-områden (2,1 %).

Mängden murkna träd i skogarna i hela landet har hållits på samma nivå som tidigare, trots att mängden murkna träd i Södra Finland har ökat från 2,8 kubik per hektar under 1990-talet till nuvarande 4,9 kubik per hektar. I skogarna i norra Finland har mängden murkna träd minskat från 9,5 kubik till 7,7 kubik per hektar, men under åren 2019–2020 har läget stabiliserat sig. Jämfört med skogar i naturtillstånd är det fråga om anspråkslösa mängder, men jämfört med situationen för hundra år sedan har mängden murkna träd i våra skogar ökat avsevärt.

Andra observationer om indikatorn

I den senaste hotbedömningen av arter, som gjordes år 2019, klarade man av att bedöma situationen för knappt hälften (22 418) av våra kända arter. I fråga om de övriga arterna saknas tillräcklig information om nuläget. Det är möjligt att vissa sällsynta arter redan har försvunnit eller håller på att försvinna utan att det märks. Samtidigt är det möjligt att andelen utrotningshotade arter ökar på grund av att arter som tidigare varit tämligen okända fås med i bedömningen eller att individer som hör till en utrotningshotad art som man trott att redan har dött ut hittas i samband med att uppföljningen preciseras. Den befintliga informationen är så pass utspridd att det är svårt att forma en helhetsbild över situationen, och uppgifter saknas om många arters och livsmiljöers långsiktiga utveckling. Man vet till exempel ytterst lite om hur antalet pollinerande insekter utvecklas. Informationsbristen och de naturliga förändringarna i ekosystemen gör det svårt att sätta upp mål och fastställa jämförelsenivåer för den biologiska mångfalden. Den internationella jämförelsen av skyddsområden försvåras av att definitionerna av skyddsområden varierar i olika sammanhang.

Näringsbelastningen från åar och älvar till Östersjön varierar i hög grad från år till år

Näringsbelastningen från åar och älvar till Östersjön. (Källa: Finlands miljöcentral, på finska och engelska

Eutrofieringen är den miljöförändring som påverkar vattendragens tillstånd mest och tydligast. Eutrofieringen mäts utifrån mängden kväve och fosfor som transporteras längs Finlands åar och älvar för att slutligen hamna i Östersjön. När vattendragen övergöds försvagas människans möjligheter att utnyttja dem. I synnerhet förekomster av blågrönalger upplevs vara skadliga.

Nuläget i Finland

Det finns ett stort antal små och grunda vattendrag i Finland som lätt tenderar att eutrofieras. Även Östersjön är känslig för belastning av eutrofierande ämnen, som kommer såväl från marker och transporteras längs vattendragen som från havsbottnen i form av inre belastning samt även från luftföroreningar. Mängderna fosfor och kväve som transporteras längs åarna och älvarna till Östersjön ökade avsevärt under år 2020. Detta berodde huvudsakligen på att åarnas och älvarnas vattenföring ökade.

Det hör till huvudmålen i Agenda 2030 att bevara haven. Delmål 14.1 går ut på att till 2025 förebygga och avsevärt minska alla slags föroreningar i havet, i synnerhet från landbaserad verksamhet, inklusive marint skräp och tillförsel av näringsämnen. Vidare fastställs i huvudmål 6 att tillgång till och hållbar vatten- och sanitetsförvaltning ska säkerställas för alla. EU har tillsammans med Östersjöns strandstater gjort upp en handlingsplan för skyddet av Östersjön som sträcker sig fram till år 2030 (Baltic Sea Action Plan). Den omfattar nästan 200 åtgärder. Målet med planerna för vatten- och havsvården, som i Finland godkänns av statsrådet, är att trygga åtminstone god status i yt- och grundvattnen och att se till att tillståndet i vatten med god status inte försvagas. Olägenheter som orsakas vattendragen till följd av eutrofierande utsläpp och utsläpp av andra skadliga ämnen samt vattenbyggande. Ett annat mål som satts upp handlar om att förbereda sig inför risker som orsakas av klimatförändringen, såsom översvämningar och torka, samt att se till att den biologiska mångfalden i vattenmiljön bevaras och att strandområden sköts och används på ett hållbart sätt.

Den senaste utvecklingen i Finland

Vattendragens eutrofiering har lindrats i de mest belastade områdena, i och med att reningen av avloppsvatten har effektiviserats i fråga om utsläpp från punktkällor. Det är svårare att minska den diffusa belastningen. Som helhet är näringsbelastningen fortfarande alltför stor. Vattendragen återhämtar sig dessutom långsamt från den tidigare belastningen. Tillståndet är oroväckande i många enskilda sjöar samt i Skärgårdshavet och i Finska viken. Den ekologiska klassificering som används för att beskriva vattendragens status visar att det ekologiska tillståndet är utmärkt eller gott i största delen av sjöarna arealmässigt (85 %) och i största delen av åarna och älvarna längdmässigt (65 %). Av kustvattnen anses endast 25 procent ha utmärkt eller god status enligt klassificeringssystemet.

Målet med skyddet av Östersjön var att havet skulle vara i gott tillstånd före 2021. Detta mål har inte uppnåtts. Mängden näringsämnen som transporteras längs åarna och älvarna till Östersjön är i dag på så gott som samma nivå som på 1970-talet, men mängderna varierar i hög grad från år till år. Det att näringsnivån i åarna och älvarna fortfarande är så hög beror framför allt på belastningen från jordbruket. Positivt med tanke på jordbruket är det faktum att näringsöverskottet på åkrarna har minskat jämfört med nivån på 1990-talet tack vare att konstgödslingen preciserats. Behandling av skogsmark ger upphov till betydande långsiktiga näringsutsläpp. De naturliga variationerna i vattenflödet påverkar i hög grad bortsköljningen av näringsämnen. Bortsköljningsrisken kan minskas bland annat med hjälp av olika odlingsmetoder. De största utmaningarna när det gäller eutrofierande belastning handlar i nuläget om att hantera den diffusa belastningen och sluta näringscyklerna så att näringsämnena inte transporteras till vattendragen, utan till exempelvis åkrarna, där de kan utnyttjas i livsmedelsproduktionen. Klimatförändringen gör det svårare att uppnå målen. I synnerhet på vintern sköljer regnvattnen lätt bort näringsämnen från tjälfri mark och leder dem vidare till vattendragen, och på somrarna, när temperaturen i vattnen stiger, ökar eutrofieringstakten.

Andra observationer om indikatorn

När vattnens status bedöms gäller det att beakta inte bara de utsläpp som kommer från mark, utan också annan typ av belastning som människan orsakar, såsom fartygstrafik, vattenbyggande och fjärrtransport av utsläpp via atmosfären. Eutrofieringen har samband med andra faktorer som påverkar vattnens status. Även om oljeutsläppen i Östersjön har minskat ökar ändå risken för betydande miljöskador i och med att fraktvolymerna i fråga om olja och kemikalier pekar stadigt uppåt. Vattenekosystemen belastas även av bullret från båt- och fartygstrafiken samt mikroskopiska plastavfall som kommer från olika källor.

Vi andas ren uteluft; exponeringen för luftburna partiklar bör minskas

Svavel- och kväveutsläpp samt utsläpp av luftburna partiklar i Finland. (Källa: Finlands miljöcentral)

Utsläppen i luften har minskat avsevärt i fråga om många skadliga ämnen i Finland under de senaste decennierna. Luftkvaliteten beskrivs med hjälp av sura svavel- och kväveföreningar samt mängden utsläpp av luftburna partiklar.

Nuläget i Finland

Luftkvaliteten i Finland är i internationell jämförelse mycket god. Ändå uppstår det betydande hälsorisker i synnerhet i stadslika områden, där det finns många olika utsläppskällor och ett stort antal människor som blir exponerade för utsläppen. Problem uppstår i synnerhet under kalla vintrar i stadslika områden, när småhus värms upp med vedeldning, och på vårarna när luften är full med fina partiklar från trafiken. Luftföroreningar har beräknats orsaka omkring 2 000 förtida dödsfall och cirka 20 000 förlorade friska levnadsår i Finland varje år. Luftburna partiklar, som uppkommer främst genom småskalig vedeldning, orsakar flest men för hälsan. Eldstäderna i bostäder, bastur och stugor orsakar över hälften av alla utsläpp av luftburna partiklar i Finland. Utsläppen från stora anläggningar har minskats effektivt och styrts bort från människornas andningshöjd

Luftkvaliteten nämns i många Agenda 2030-mål. Bland annat bör man minska städernas negativa miljöpåverkan genom att ägna särskild uppmärksamhet åt luftkvalitet (delmål 11.6). Målet med det nationella luftvårdsprogrammet 2030, som godkänts av statsrådet, är att minska de olägenheter för hälsan som orsakas av luftföroreningar och att öka trivseln i människornas livsmiljö. Programmet bygger på EU:s direktiv om nationella utsläppstak, som strävar efter att minska de olägenheter för hälsan som orsakas av luftföroreningar fram till år 2030. Finlands nuvarande åtgärder räcker till för att uppfylla de EU-baserade skyldigheterna att minska mängderna svaveldioxid, kväveoxid, avdunstande organiska föreningar, luftburna partiklar och ammoniak. Dessa åtgärder är dock inte tillräckligt effektiva för att i betydande grad minska olägenheterna för hälsan. Gränsvärdena för luftburna partiklar överskrids i regel inte i Finland.

Den senaste utvecklingen i Finland

Mängden sura kväveutsläpp utgör numera endast cirka 40 procent, och mängden svavelutsläpp cirka 12 procent av de mängder som rapporterades år 1990. De största utsläppsminskningarna skedde redan före 1990-talet tack vare de bränsleval som gjordes inom energiproduktionen och industrin och den effektivare utsläppsrengöringen. De luftburna partiklarna är med tanke på människornas hälsa alltjämt ett betydande problem. Utsläppen av luftburna partiklar minskade snabbt i början av 1990-talet, och under de senaste åren har minskningen fortsatt i långsammare takt. De luftburna partiklar som är mindre än 2,5 mikrometer i diameter är skadligast för hälsan.

Andra observationer om indikatorn

Luftkvaliteten påverkas av många olika faktorer, som inte kan slås samman till en enda indikator. I synnerhet förbränningsprocesser ger upphov till utsläpp av exempelvis tungmetaller, långsamt nedbrytbara organiska miljögifter och sot, som sätter ytterligare fart på klimatförändringen. Även människans övriga hälsotillstånd, övervikt och ålder påverkar hur stora men för  hälsan luftföroreningarna ger upphov till. Urbaniseringen ökar exponeringen för många luftföroreningar och för buller.

Coronaviruspandemin påverkade också de miljöskadliga stöden

Ekonomisk styrning är ett centralt verktyg när det gäller att minska olägenheter för miljön. Samhället uppmuntrar med hjälp av olika miljövårdsrelaterade direkta och indirekta ekonomiska stöd, miljöbeskattning och olika avgifter både medborgarna och företagen att minska på verksamhet som är skadlig för miljön. Vissa ekonomiska stöd som beviljas för andra ändamål medför oavsiktligt olägenheter för miljön. Dessa kallas för miljöskadliga stöd.

De miljöskadliga stöden granskas i samband med statens budgetproposition. Det första budgetförslaget för 2021 innefattade uppskattningsvis 3,2 miljarder euro energi- och trafikrelaterade skattestöd, som åtminstone i viss mån innehöll element som var skadliga för miljön. Därtill budgeterades för energi- och trafiksektorerna sammanlagt 0,2 miljarder euro i sådana direkta stöd som kan anses vara skadliga för miljön. Till jordbrukssektorn riktades anslag som ansågs innehålla miljöskadliga element upp till ett belopp på drygt 0,9 miljarder euro. Under åren 2020–2021 beviljade staten också många olika specialstöd som kompensation för ekonomiska förluster som orsakades av de åtgärder som vidtogs för att bromsa coronaviruspandemin (COVID-19). En del av dessa stöd, i synnerhet de specialstöd av engångsnatur som beviljades flygtrafiken, var entydigt skadliga för miljön. Dessutom är allt fossilt bränsle som används för internationell flygtrafik skattefritt.

Det principiella målet för en ekologiskt hållbar utveckling är att inga miljöskadliga stöd beviljas över huvud taget. Målet i EU:s sjunde miljöhandlingsprogram var att alla miljöskadliga stöd ska avskaffas före år 2020, och i utkastet till det åttonde handlingsprogrammet sätts samma mål upp för år 2030. I anslutning till vissa temaområden har preciserade mål satts upp. Enligt biodiversitetskonventionen borde alla stöd som är skadliga för den biologiska mångfalden senast år 2020 ha avskaffats, slopats gradvis eller setts över så att stödens negativa effekter minimeras eller elimineras. I Agenda2030-målen betonas att ineffektiva subventioner av fossila bränslen (delmål 12c) och subventioner som bidrar till överfiske (delmål 14.6) ska avskaffas. När stöden avskaffas gäller det att observera att sådana stöd som är skadliga med tanke på miljön kan ha betydande positiva effekter med avseende på andra politiska mål. Vidare ska man ge akt på eventuella konsekvenser för den internationella konkurrenskraften. Om stöden avskaffas utan tillräckligt övervägande kan det till exempelvis sporra företagen att flytta sin industriproduktion till sådana länder där miljöregleringen inte är lika strikt

Det finns inget pålitligt och tillräckligt entydigt sammandrag över utvecklingen av det totala beloppet av miljöskadliga stöd på lång sikt. I en utredning som publicerades 2013 uppskattades det totala beloppet av stöd som kan vara skadliga för miljön uppgå till cirka tre miljarder euro per år. Stöden består till största delen av sänkta skattesatser och andra indirekta stöd genom vilka man exempelvis strävar efter att upprätthålla sysselsättningen i en bestämd, etablerad bransch. Ett exempel på ett företagsstöd som fortsättningsvis är skadligt för miljön är den sänkta skattesatsen för torv. Det sporrar till fortsatt användning av torv som energikälla, vilket ger upphov till stora koldioxidutsläpp och skadliga konsekvenser för naturen och vattendragen. Detta skattestöd ökade från knappt 80 miljoner euro under åren 2012–2013 till närapå 200 miljoner euro år 2020. Det ska nu skäras ned enligt ett beslut som fattades år 2020. Våren 2021 beviljades alla torvproducenter 70 miljoner euro i tilläggsstöd som ersättning för nedläggning av torvaffärsverksamhet, skrotning av torvproduktionsmaskiner eller överföring av maskinerna till ett annat användningsändamål samt för omplacering och omskolning

Det är svårt att definiera miljöskadliga stöd, eftersom dessa stöd har många olika direkta och indirekta effekter. Genom att stöda användningen av el försvagar man exempelvis incitamentet att spara energi, men samtidigt kan stödet sporra en övergång från sådan energi som bygger på fossila bränslen. Kompensationsbidrag upprätthåller jordbruk, som belastar miljön, men möjliggör förutom livsmedelsproduktion också miljömässiga fördelar, såsom ett öppet landsbygdslandskap, som är viktigt för många olika arter. Definitionen och gallringen av stöden försvåras av stödtagarnas förändringsmotstånd och av de kraftiga skillnaderna mellan olika intressentgruppers synsätt. Det behövs en diskussion om hur stöden bör definieras och om stödens ändamål och konsekvenser. Diskussionen bör på ett transparent sätt lyfta fram olika intressen, så att eventuella negativa konsekvenser som avskaffandet eller omriktandet av stöden kan få för exempelvis sysselsättningen eller den internationella konkurrenskraften kan identifieras och förebyggas