Samhällen och boende 2021
Samhällsplanering och utveckling av hållbara lösningar A och O när det gäller att skapa fungerande boende- och livsmiljöer

13.1.2022 13.38 | Publicerad på svenska 25.3.2022 kl. 13.32
Kuvituskuva artikkeliin. Kuvassa kerrostaloja metsäisessä ympäristössä.

Klimatförändringen tvingar samhället och individerna att ändra sina handlingssätt i en hållbarare riktning och förbereda sig på olika risker som orsakas av väderfenomen, såsom översvämningar. Finlands befolkning blir allt äldre, och de äldre bor allt oftare hemma. Befolkningen koncentreras till städerna, vilket möjliggör en välfungerande kollektivtrafik och bra tillgång till tjänster i tättbebyggda områden. Samtidigt blir det utmanande att ordna tjänster i de områden där befolkningen minskar. Tekniken och tjänster som bygger på teknik ingår i allt högre grad i samhällets alla strukturer och erbjuder nya möjligheter att ordna tjänster.

Antalet personer över 75 år som bor hemma ökar alltjämt

Bild: 75-åringar och äldre som bor hemma (källa: Sotkanet) samt 75-åringar och äldre som får regelbunden hemvård (Källa: Sotkanet)

Denna indikator beskriver äldre människors möjligheter att kunna bo självständigt. Den innehåller två variabler som anger, utgående från befolkningen i motsvarande ålder, andelen personer över 75 år som bor hemma och andelen personer över 75 år som får regelbunden hemvård. Sett ur perspektivet för hållbar utveckling utgör indikatorn ett mått på de äldres välbefinnande.

Finlands befolkning åldras och lever allt längre och friskare liv. Prognoser visar att en fjärdedel eller en större andel av invånarna i en stor del av kommunerna i Finland år 2030 kommer att vara 75 år eller äldre. Äldre personer bor ofta hemma och önskar att få bo hemma, i höghus och i närheten av samhällets tjänster. I framtiden kommer allt fler äldre också att bo ensamma. Äldrevänliga boendemiljöer och boendeförhållanden samt möjlighet att få hjälp i vardagen påverkar i väsentlig grad de äldres möjligheter att bo hemma.

Nuläget i Finland 

Andelen personer över 75 år som bor hemma var i slutet av år 2020 totalt 91,7 procent. Under åren 2013–2018 var andelen ensamboende av denna åldersklass 57–58 procent. Totalt 11 procent av alla som fyllt 75 år fick regelbunden hemvård (år 2018), och andelen har hållits relativt stabil under de senaste åren. De tjänster som de boende behövde var oftast trygghetstjänster eller måltidstjänster, och var tionde klient fick dessutom stöd för närståendevård. Av alla klienter över 75 år inom äldreservicen är 60 procent kvinnor. Av alla personer över 75 år som bor hemma klarar sig tre fjärdedelar utan regelbundet stöd eller tjänster.

Ett av de huvudsakliga målen (3) i agenda 2030 för hållbar utveckling är att garantera ett sunt liv och välbefinnande för människor i alla åldrar. I social- och hälsovårdsministeriets och Kommunförbundets kvalitetsrekommendation år 2013 satte man upp som mål att 91–92 procent av alla personer över 75 år bor hemma år 2017. Målet för 2017 års kvalitetsrekommendation var att ytterligare öka dels möjligheterna att bo hemma genom att förbättra social- och hälsovårdstjänsterna, som över huvud taget gör det möjligt för äldre att bo hemma och agera självständigt, dels urvalet av tjänster som kan erbjudas i klientens hem, såsom rehabiliteringstjänster, prehospital akutsjukvård och hemsjukhustjänster.

Satsningen på att skapa ett tillgängligt bostadsbestånd och en tillgänglig miljö och att erbjuda olika boendealternativ och olika trafiklösningar främjar äldrevänliga boendemiljöer. Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA) beviljar till exempel understöd för reparation av bostäder för äldre och för personer med funktionsnedsättning. Målet är också att utveckla produktionen av bostäder där människor i olika åldrar kan bo tillsammans genom att satsa på tillgängliga bostäder, boendemiljöer och tjänster. Det är synnerligen viktigt att utveckla äldrevänliga boendemiljöer. Teknik för äldre kan dessutom erbjuda möjligheter som gör det lättare att bo hemma.

Den senaste utvecklingen i Finland

Andelen personer över 75 år som bor hemma har ökat från år 2012, och åldersklasserna är i genomsnitt i bättre skick jämfört med de tidigare generationerna. En del av de äldre som bor hemma är dock i sämre skick och betydligt äldre än tidigare. Det har också uppskattats att de utmaningar som åldrandet medför kommer att öka i framtiden och differentieras mellan regionerna. I synnerhet på landsbygdsområdena minskar och åldras befolkningen, vilket medför utmaningar med tanke på behovet och utbudet av tjänster.

Inom hemvården har behovet av tjänster ökat under de senaste åren. Antalet personer som i hög grad är beroende av hemvårdstjänster har mer än fördubblats under det senaste decenniet.

Andelen personer över 75 år som upplever att de har en god livskvalitet ökade under åren 2013–2017 från 42 procent till 50 procent, minskade år 2018 tillbaka till ungefär 42 procent och ökade år 2020 till cirka 47 procent. År 2018 bedömde 58 procent av alla personer över 75 år sitt hälsotillstånd som medelmåttigt eller sämre. Andelen har minskat under hela granskningsperioden från år 2013, då den var 69 procent. Andelen personer över 75 år som har minst stora svårigheter att ta hand om sig själv var 12 procent år 2018. En större andel av männen jämfört med kvinnorna upplever att de har en god livskvalitet, ett bättre hälsotillstånd och mindre problem med att ta hand om sig själva.

Andra observationer om indikatorn

Institutet för hälsa och välfärd har huvudsakligen följt upp indikatorerna i anslutning till de äldres livskvalitet först efter år 2013, och jämförbara uppgifter på lång sikt finns att tillgå endast i begränsad omfattning. Det är utmanande att tolka indikatorn om möjligheter till självständigt boende, eftersom de äldres funktionsförmåga varierar i hög grad. Av indikatorn framgår inte direkt hur stor andel av de äldre som bor hemma mot sin vilja på grund av att de inte har tillgång till en sådan vårdplats som är tillräckligt förmånlig eller som de anser vara av tillräckligt hög kvalitet. Även kvaliteten på äldreomsorgen har blivit föremål för kritik, men om detta saknas tillräckligt täckande jämförbara uppgifter som omspänner en tillräckligt lång tid. I tidsserien om hemvård saknas uppgifterna för åren 1998, 2000, 2002, 2004 och 2006. För dessa år anges i tidsserien ett medeltal av föregående år och följande år. Tills vidare saknas även uppgifterna för år 2019.

Höga boendekostnader påverkar i synnerhet låginkomsthushåll som bor på hyra

Hushåll som använder mer än 40 procent av sina nettoinkomster till boendekostnader, och deras andel av alla låginkomsthushåll som äger sin bostad eller bor på hyra. (Källa: Statistikcentralen)

Rimliga boendekostnader är av avgörande betydelse för ett bra liv. Indikatorn beskriver hushåll som använder mer än 40 procent av sina nettoinkomster till boendekostnader, och deras andel av samtliga hushåll. Indikatorn omfattar alla låginkomsthushåll och som jämförelseobjekt alla hushåll.

Nuläget i Finland

År 2019 använde cirka 173 000 hushåll, dvs. 6,2 procent av alla hushåll, mer än 40 procent av sina disponibla inkomster till boendekostnader. Höga boendekostnader belastar särskilt dem som bor på hyra, låginkomsttagare, ensamboende, ensamförsörjare och dem som bor i huvudstadsregionen. Boendeutgifternas andel av konsumtionsutgifterna har bland den femtedel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna ökat med 14 procent på trettio år (1985–2016). Till dem som oftare än andra har låga inkomster hör arbetslösa, studerande samt ensamboende personer över 65 år. Av åldersgrupperna handlar det främst om unga vuxna och personer över 75 år.

Med avseende på hållbar utveckling är målet att främja tillgången till boende till rimligt pris och boendemöjligheter som lämpar sig för människornas livssituation. Senast 2030 bör alla ha tillgång till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder enligt delmål 11.1 i Agenda2030. Stigande boendekostnader bidrar delvis också till att samhällsstrukturen decentraliseras. När efterfrågan på bostäder inte möter utbudet leder det till stigande bostadspriser och hyror. Hushållen flyttar till billigare områden längre bort från centrumen. Det blir svårare att tillhandahålla kollektivtrafik och tjänster på ett hållbart sätt, och trafiken mellan områdena ökar, vilket resulterar i en ökad privatbilism. I en koncentrerad samhällsstruktur kan största delen av alla resor göras till fots, på cykel eller med kollektivtrafik. Därtill är det lättare att uppnå miljömål och främja hälsan, och det är förmånligt för invånarna att röra sig i samhället.

Den senaste utvecklingen i Finland

Boendekostnadernas andel av hushållens disponibla inkomster har under granskningsperioden 2002–2019 minskat från rekordåret 2013, då mer än 7 procent av alla hushåll (över 191 000) och knappt 24 procent av låginkomsthushållen använde mer än 40 procent av sina disponibla inkomster till boende. Andelen låginkomsthushåll med höga boendekostnader som bor i hyresbostäder var som lägst år 2010. Bland de hushåll som bor i ägarbostäder har andelen höga boendekostnader hållits på cirka två procent oberoende av bostadsort. En orsak till detta är den låga räntenivån. Boendekostnaderna påverkas emellertid också av det allmänna ekonomiska läget och sysselsättningen, byggnads- och bostadsmarknadens funktion, kommunernas planläggning och markpolitik samt avtal om samordning av markanvändning, boende och trafik (MBT) som staten ingår med tillväxtcentrumen. En tillräcklig bostadsproduktion i kombination med rätt läge hindrar bostadspriserna och hyrorna från att stiga. Situationen för låginkomsttagare som bor på hyra försämrades något år 2019, medan situationen förbättrades något bland de låginkomsttagare som bor i en ägarbostad. Eftersom boendekostnaderna riskerar att öka bl.a. på grund av de stigande tomthyrorna och energipriserna, finns det skäl att under de närmaste åren noggrant följa denna indikators utveckling.

Andra observationer om indikatorn

Till låginkomsttagare räknas de personer i vars hushåll de disponibla penninginkomsterna understiger 60 procent av medianinkomsten av de disponibla penninginkomsterna för samtliga hushåll. År 2019 var denna medianinkomst 25 020 euro. Bostadsstöd räknas inte in i vare sig boendekostnaderna eller de disponibla inkomsterna. Amorteringar på ägarbostadslån räknas inte in i boendekostnaderna, utan de betraktas som en form av sparande. I tolkningen av denna indikator ska det noteras att minskade eller låga boendekostnader inte i alla situationer är ett tecken på en positiv utveckling. Det kan exempelvis vara billigt att bo i en bostad som är i dåligt skick, och i områden där befolkningen minskar kan sjunkande boendekostnader skvallra om att bostadsvärdena håller på att rasa även i fråga om bostäder som är i gott skick.

Urbaniseringen leder till att människor attraheras till stora och medelstora stadsregioner, där kollektivtrafikens verksamhetsförutsättningar förbättras

Andelen personer som bor i ett tättbebyggt område (minst 20 invånare/ha) i stadsregionstätorterna (Källa: SYKE)

I och med urbaniseringen har befolkningstätheten framför allt i de stora stadsregionerna ökat under de senaste åren. Vidare är en tillräcklig befolkningstäthet en förutsättning för att tjänster ska kunna ordnas. Indikatorn beskriver hur tätt människorna bor i olika stadsregioner och ger således en bra bild av befolkningstätheten, som främjar verksamhetsförutsättningarna för kollektivtrafik, och hur de bilberoende samhällena utvecklas. Gränsvärdet för verksamhetsförutsättningar för kollektivtrafik anses vara 20 invånare per hektar.

Nuläget i Finland

År 2018 bodde 64,4 procent av befolkningen i Finlands 34 stadsregioner i ett tättbebyggt område (20 inv./ha), och i 14 stadsregioner bodde över 50 procent av invånarna i ett tättbebyggt område. Andelen har ökat under 2010-talet men har ännu inte nått upp till 2000 års nivå. Det finns skillnader mellan stora och små stadsregioner. I Helsingfors, Tammerfors och Åbo samt i de större medelstora stadsregionerna har bosättningen centraliserats efter år 2010, medan samhällsstrukturen har decentraliserats i de mindre medelstora och små stadsregionerna från år 2000. År 2018 bodde 82 procent av invånarna i Helsingfors stadsregion i tättbebyggda områden. I Tammerfors och Åbo var motsvarande andel 65 procent, men exempelvis i mindre stadsregioner bodde endast 41 procent i tättbebyggda områden.

Stora stadsregioner har de bästa förutsättningarna att utvecklas till kollektivtrafikstäder, eftersom fungerande kollektivtrafiktjänster kräver en tillräcklig befolkningstäthet och en koncentrerad stadsstruktur. Både i de medelstora och i de små stadsregionerna bor människorna oftast i eller kring centrum. I medelstora stadsregioner är turintervallen i kollektivtrafiken ganska långa, och kollektivtrafikområdena är få till antalet. I små stadsregioner finns det däremot ofta inga lokala kollektivtrafiktjänster alls. Olika typer av nya färdtjänster kan öppna möjligheter att erbjuda kollektivtrafik i små och medelstora stadsregioner. Enligt Envimat-modellen, som används för att analysera växthusgasutsläppen och råvaruanvändningen i offentliga upphandlingar och i hushållens konsumtion livscykelmässigt, var det koldioxidavtryck som orsakades av trafiken cirka 40 procent mindre i de inre stadsområdena jämfört med på landsbygder nära städerna år 2016.

Ett av delmålen under mål 9 i Agenda2030 går ut på att främja uppbyggandet av en hållbar infrastruktur. Ett bilberoende liv medför större personliga utsläpp, trängsel och men för hälsan. När samhällsstrukturen koncentreras gäller det dock att se till att det finns tillräckligt många tillgängliga grönområden, eftersom grönområden i hög grad påverkar alla människors fysiska, psykiska och sociala välbefinnande, oberoende av ålder.

Den senaste utvecklingen i Finland

Utvecklingen mot en koncentrerad samhällsstruktur i Finland främjas av att befolkningen blir allt äldre och de små bostadskommunerna allt vanligare. Dessutom föredrar många att bo i stadslika områden. I stadsregionernas planer finns dock områdesreserveringar för glest bebyggda småhusområden i regionernas randområden som, om de byggs, leder till en decentraliserad samhällsstruktur. Därför bör man i stället satsa på att bygga stadssmåhus till rimliga priser på skäligt avstånd från centrumen, så att även barnfamiljer kan bo i centrumen. Även boendepreferenserna utvecklas i en riktning som stöder idén om tät bebyggelse av stadssmåhus med en egen gård.

Andelen personer som bor i ett område om minst 20 invånare per hektar minskade i alla tätortsområden från år 2000 till år 2012, varefter andelen har ökat sakta men säkert. Det att andelen personer som bor i koncentrerade tätorter har ökat beror framför allt på att man i kompletterande byggprojekt allt oftare har satsat på höghus i stället för att decentralisera samhällsstrukturen och bygga på tätorternas randområden.

Det blir intressant att se om trenden att arbeta på distans, som ökat under den senaste tiden inte minst till följd av åtgärderna för att förebygga coronaviruspandemin, kommer att leda till att koncentrationen av bosättningen minskar. En sådan förändring torde synas i denna indikator först inom några år.

Andra observationer om indikatorn

Befolkningstätheten har uträknats enligt statistikrutor på 250 m x 250 m så att statistikrutan ställs i proportion till markarealen. Granskningen omfattar endast de rutor som hör till tätortsområdena under året i fråga. Indelningen i stadsregioner av olika storlekar har presenterats i rapporten 
Rehunen m.fl. (2018).

Dagligvaruhandeln centraliseras och tillgängligheten försämras i synnerhet i små stadsregioner och på landsbygden

Andelen personer som bor högst 500 meter från närmaste dagligvaruhandel i stadsregionernas tättbebyggda tätorter (Källa: Miljöministeriet)

Sett ur perspektivet för invånarnas vardag, en fungerande samhällsstruktur och hållbar trafik är det av stor betydelse var sådana platser som är viktiga för vardagen, såsom dagligvaruhandeln, finns. Ofta är tillgången till tjänster också en av de viktigaste trivselfaktorerna i ett bostadsområde. Indikatorn anger andelen personer som bor högst 500 meter fågelvägen från närmaste dagligvaruhandel i stadsregionernas tättbebyggda tätorter.

Nuläget i Finland

År 2018 bodde 56,5 procent av alla invånare i de tättbebyggda tätorterna i Finlands 34 stadsregioner högst 500 meter från en dagligvaruhandel. Trenden har pekat nedåt alltsedan år 2012. En affär behöver en tillräckligt stor kundkrets för att nå framgång. Följaktligen är tillgången till tjänster bättre i ett tättbebyggt område.

Det att en dagligvaruhandel och andra dagliga tjänster är lättillgängliga framför allt till fots är viktigt i synnerhet för äldre, barn och hushåll som inte äger en bil, eftersom dessa personer går till butiken flera gånger i veckan. En lättillgänglig butik gör det till exempel möjligt för äldre personer att bo hemma självständigt. Det blir allt populärare att handla på nätet, vilket i sin tur kan påverka valet av bostadsort, besluten att placera butiker på centrala platser och butiksenheternas storlek. Även olika transporttjänster och hur de integreras påverkar efterfrågan på en dagligvaruhandel och dess läge. På landsbygden är invånarna dock beroende av bilar på grund av de långa avstånden.

Den senaste utvecklingen i Finland

Var en butik placeras beror i synnerhet på befolkningsutvecklingen, urbaniseringen och styrningen av butiken. Även trafiklösningarna har betydelse, vilket innebär att markanvändningen kan styra var en butik ska placeras.

Två olika utvecklingsriktningar har skett under det senaste decenniet när det gäller tillgången till en butik. Handeln har centraliserats till allt större enheter, och i och med att affärerna befriades från reglerade öppettider i början av 2016 har allt fler övergått till att handla i stora butiker, medan små affärer blivit tvungna att lägga ned sin verksamhet. Särskilt de små stadsregionerna och landsbygden har lidit av en försämrad tillgång till butiker allteftersom befolkningen minskat och handeln koncentrerats till platser med goda kommunikationer. Butikernas läge har särskilt stor betydelse för samhällsstrukturens utveckling på små orter. När butiker flyttas till lägen utanför centrum, resulterar det nämligen i att även de övriga tjänsterna från centrum flyttas med dem. Centrumens livskraft minskar, möjligheten att besöka en butik till fots försämras och bilberoendet ökar.

Samtidigt har urbaniseringen och kompletterande byggprojekt i centrum förbättrat tillgången till butiker. Vidare har tillgången till handelstjänster främjats av en lagändring som trädde i kraft år 2017, i och med vilken handeln styrdes till centrumen och till bostadsområdescentrum. Olika förändringar som skett i människornas värderingar, befolkningsstrukturen och omvärlden, såsom den åldrande befolkningen, det ökade antalet små hushåll, förändringar i servicekulturen, ekologiskt tänkande och ett minskat bilberoende i centrumen, har bidragit till att handeln koncentrerats allt mer till centrumen. I synnerhet i stadsregionerna är det viktigt att i samråd planera frågor som gäller markanvändning, boende, trafik och tjänster. I styrningen av handeln är det också viktigt att beakta skillnaderna mellan olika områden.

Andra observationer om indikatorn

I indikatorn motsvarar en tättbebyggd tätort till sin byggnadseffektivitet ett detaljplanerat område. Tolkningen av indikatorn försvåras av att enkla inköpsmöjligheter i kombination med reklam också kan uppmuntra till konsumtion som belastar miljön på ett sätt som måste ifrågasättas ur perspektivet för hållbar utveckling.

Nybyggen bör inte styras till områden med betydande översvämningsrisk

Antal invånare i områden med betydande översvämningsrisk (Källa: Miljöministeriet​​​​​​​)

Indikatorn för hantering av översvämningsrisker anger hur samhällena har anpassat sig till förändringar i väder- och vattenförhållanden samt extrema fenomen som orsakats av klimatförändringen, och den används i arbetet med att förutse väder- och klimatrisker som drabbar människornas hälsa, infrastruktur och säkerhet. Indikatorn visar hur många som bor i områden med betydande översvämningsrisk. Områdena med betydande översvämningsrisk har under den tid som indikatorn tolkats förändrats i fråga om såväl områdesbegränsningar som kunskapsunderlag. Områdena bedöms dessutom på nytt med sex års mellanrum. Den senaste ombedömningen gjordes år 2018, vilket kan medföra t.o.m. stora ändringar i antalet personer som bor i dessa områden.

Nuläget i Finland

Antalet personer som bor i områden med betydande översvämningsrisk ökade något under år 2020. I sammanlagt 100 områden kan översvämningsskador uppstå av att havsytan eller ytan på andra vattendrag stiger. Totalt 22 av dessa områden är områden med betydande översvämningsrisk, och av dem ligger 17 vid en insjö och 5 vid kusten. Invånarantalen har under de senaste fem åren hållits på en rätt stabil nivå kring 6 000 invånare. Björneborg och Rovaniemi, som ligger vid insjöar, är föremål för de största översvämningsriskerna. I huvudstadsregionen är det den stigande havsytan som på lång sikt medför en översvämningsrisk.

Översvämningsskyddsåtgärder har exempelvis i Botbyviken i Helsingfors lett till att antalet personer som bor i betydande översvämningsområden har minskat. Nuförtiden beaktas översvämningsrisken rätt väl i byggprojekt. De låga siffrorna för 2013 beror på att exakta översvämningskartor inte funnits att få över varje betydande område.

Genom huvudmål 11 i Agenda2030 eftersträvas säkra och hållbara städer och bosättningar. Vidare strävar man enligt delmål 1.5 efter att förbättra anpassningsförmågan för människor i utsatta situationer och minska deras sårbarhet för extrema klimatrelaterade händelser. Klimatförändringen leder på lång sikt till att det blir vanligare med olika typer av extrema väderfenomen och översvämningar i hav eller vattendrag. Det gäller också att vara förberedd på översvämningar i dagvattennätet som orsakas av kraftigt regn. Finland har som mål att minska invånarantalet i områden med översvämningsrisk eller att hålla det på högst den nuvarande nivån. I och med att olika åtgärder vidtagits till exempel för att förhindra byggverksamhet kommer invånarantalen sannolikt småningom att minska. Faktorer som bromsar upp utvecklingen är det befintliga permanenta byggnadsbeståndet och det faktum att områden med översvämningsrisk är populära bostadsorter bl.a. med anledning av deras läge. I alla nya bostadsbyggen gäller det att beakta översvämningsrisken och översvämningsskyddet, om man tänker uppföra en byggnad i ett område med översvämningsrisk. Andra metoder förutom att förhindra byggverksamhet och vidta skyddsåtgärder är att på förhand ge invånarna anvisningar om hur de ska agera i översvämningssituationer och öka deras medvetenhet om översvämningar. Dessa åtgärder ökar beredskapen inför översvämningsrisker, även om de inte påverkar indikatorvärdena.

Den senaste utvecklingen i Finland

Beredskapen inför översvämningar förbättras och riskerna kontrolleras på så sätt att man styr byggprojekt till platser utanför områden med översvämningsrisk, satsar på att hålla kvar översvämningsvatten på avrinningsområden och varnar befolkningen om översvämningar. I de riksomfattande områdesanvändningsmålen fastställs att översvämningsrisken ska beaktas i planläggningen. I stadsområden kan man förebygga översvämningar i dagvattennätet till följd av kraftiga regn genom att bygga fler grönområden och vattenområden samt andra ytor som får vattnet att dröja kvar. Inom jord- och skogsbruket kan man förbättra hanteringen av översvämningar genom att värna om vegetationstäcket och utnyttja våtmarker och myrar för att jämna ut vattenflödet. Undersökningar av byggnaders skick och riskkartläggningar är bra verktyg för översvämningskontroll.

Andra observationer om indikatorn

Indikatorn beskriver en betydande översvämningsrisk, som statistiskt sett återkommer en gång per hundra år (förutom om den betydande risken orsakas av någon annan typ av översvämning än översvämning av öppet vatten, t.ex. översvämning på grund av isar). I indikatorn beaktas de invånare som bor i ett område med översvämningsrisk och vars bostäder inte har skyddats permanent mot översvämningar. Indikatorvärdena påverkas förutom av hur metoderna för kartläggning av översvämningar utvecklas även av uppdateringar och korrigeringar i geografiska data, storleken på och avgränsningar av översvämningsriskområden samt förändringar i sannolikheterna och sårbarheten för översvämningar.

Slutord

Den byggda miljön skapar ramarna för flera av de mål som satts upp för hållbar utveckling. Samhällenas utveckling påverkar förutom boendet också industrin, trafiken och energiproduktionen, och välfungerande samhällen är en förutsättning för en hållbar ekonomi. Förändringar i samhällenas utveckling som helhet sker långsamt. Däremot kan den byggda miljön förändras snabbt på lokalt plan om en byggnad rivs eller en ny byggnad uppförs.

Indikatorerna har uppdaterats med de senaste tillgängliga uppgifterna. Nya uppgifter har inte funnits att tillgå om alla indikatorer.