Arbetslivet, kvalitet och förändring 2020
Läget i arbetslivet var relativt bra före coronakrisen, framtiden är oviss

12.4.2021 10.32
Läget i arbetslivet var relativt bra före coronakrisen, framtiden är oviss

År 2019 hade sysselsättningen ökat till 74,1 procent, undersysselsättningen vänt nedåt och inlärning i arbetet blivit allt vanligare. Den svaga produktivitetsutvecklingen, som pågått en längre tid, försvagar arbetslivets långsiktiga hållbarhet i Finland, och arbetstagarnas psykiska belastning har ökat. Även den pågående coronapandemin utgör ett stort hot mot arbetslivets kvalitet och hållbarhet.

 

Sysselsättningsgraden steg kraftigt före coronapandemin

Bild: Sysselsättningsgraden i Finland. (Källa: Statistikcentralen)

Befolkningen blir allt äldre och antalet barn är historiskt lågt. I en situation som denna är en hög sysselsättningsgrad ett absolut måste för att ett täckande välfärdssamhälle ska kunna finansieras på lång sikt. En hög sysselsättning möjliggör ett beskattningsutfall som kan användas till att finansiera de offentliga tjänsterna. Dessutom bidrar en hög sysselsättningsgrad också till att förebygga ojämlikhet. När en stor andel av befolkningen har löneinkomster är det möjligt att hålla inkomstskillnaderna låga utan stora transfereringar. Följaktligen främjar en hög sysselsättning det finländska samhällets hållbarhet både ekonomiskt och socialt sett. Med sysselsättningsgrad avses andelen sysselsatta personer av befolkningen i arbetsför ålder (15–64 år).

Nuläget i Finland

År 2019 var sysselsättningsgraden i Finland som högst under 2000-talet: 72,6 procent. Det står dock klart att följderna av coronapandemin fick sysselsättningskurvan att vända klart nedåt under våren 2020.

Trots den positiva utvecklingen låg sysselsättningsgraden i Finland år 2019 alltjämt flera procentenheter lägre än nivån i de övriga nordiska länderna. Denna skillnad kan delvis förklaras med att Finland har en högre andel heltidsarbete jämfört med de övriga nordiska länderna. I europeisk jämförelse är dock sysselsättningsgraden i Finland högre än genomsnittet.

Statsminister Marins regering har satt som mål att uppnå en sysselsättningsgrad på 75 procent. Ministeriernas kanslichefer föreslår i sin tjänstemannasyn Möjligheter för Finland (2019) att man på lång sikt ska eftersträva en sysselsättningsgrad på 80 procent.

I Europeiska unionens strategi Europa 2020 anges för Finlands del ett sysselsättningsmål på 78 procent bland 20–64-åringar före år 2020. Inom denna åldersgrupp var sysselsättningsgraden i Finland 77,0 procent år 2019.

Den senaste utvecklingen i Finland

Trots att sysselsättningsgraden år 2019 var högre än vad den varit under flera decennier, var den ändå lägre än under de sista åren av 1980-talet innan 1990-talets recession bröt ut. Sysselsättningen bland kvinnorna var emellertid högre år 2019 än vad den någonsin varit under Finlands historia. Vidare var åldersstrukturen ännu under 1990-talet klart gynnsammare jämfört med nuläget.

År 2019 var Finland på ganska god väg att uppnå sysselsättningsmålen. Senare har coronapandemin dock satt käppar i hjulet för sysselsättningstillväxten.
Bortsett från Norge har sysselsättningsgraden ökat i alla nordiska länder under de senaste åren. Sysselsättningsskillnaden i förhållande till de andra nordiska länderna har emellertid minskat något.

Andra observationer om indikatorn

Enligt vedertagen praxis mäts sysselsättningsgraden upp till 64 års ålder. Sysselsättningen bland 65-åringar och äldre syns inte i sysselsättningsgraden. Allteftersom pensioneringsåldern stiger kan det i framtiden vara ändamålsenligt att undersöka sysselsättningen också bland äldre.

Tillväxttakten för arbetets produktivitet har redan länge varit svag

Bild: Arbetets produktivitet (Källa: OECD Statistics)

Arbetets produktivitet mäts i detta sammanhang som bruttonationalprodukt (BNP) per arbetad timme, som ställs i förhållande till motsvarande genomsnitt i EU och euroområdet. Tillväxttakten i arbetets produktivitet i kombination med sysselsättningsgraden anger hur hållbar den finländska välfärdsmodellen är ekonomiskt sett.

Nuläget i Finland

Arbetets produktivitet är i Finland 13,6 procent högre än i hela EU i genomsnitt och 3,4 procent högre än i euroområdet i genomsnitt.

Finland ligger långt bakom de övriga nordiska länderna samt bland annat Tyskland och Frankrike när det gäller arbetets produktivitet.

Den senaste utvecklingen i Finland

Arbetets produktivitet har i Finland alltsedan rekordåret 2007 minskat avsevärt i förhållande till konkurrentländerna. Bakom denna utveckling ligger en strukturförändring inom industrin. Arbetets produktivitet försämrades i Finland i förhållande till genomsnittet bland EU-länderna från 2007 till 2015, varefter produktiviteten steg under de följande två åren. Under åren 2017–2019 försämrades dock arbetets produktivitet igen i förhållande till konkurrenterna.

Under tiden efter finanskrisen har produktivitetstillväxten varit anspråkslös i hela EU-området. I Finland har produktiviteten dock ökat i långsammare takt än genomsnittet under denna period.

I Finland har produktivitetstillväxten varit särskilt anspråkslös inom de flesta servicesektorerna. Inom informations- och kommunikationssektorn ökade produktiviteten snabbt under finanskrisen. Från 2015 till 2017 ökade produktiviteten kraftigast inom industrin, och därmed steg produktivitetsnivån inom hela ekonomin under de åren.
 

Undersysselsättningen sjönk före coronapandemin

Bild: Andelen undersysselsatta av alla sysselsatta samt låginkomstgraden. (Källa: Statistikcentralen: inkomstfördelningsstatistik och arbetskraftsstatistik)

Med undersysselsatta avses den andel av alla sysselsatta som arbetar deltid och som skulle vilja arbeta flera timmar i veckan. Med låginkomstgrad avses i detta sammanhang de företagar- och löntagarhushåll bland den arbetande befolkningen vars disponibla penningsinkomster (exkl. försäljningsvinster) är lägre än 60 procent av samtliga hushålls ekvivalenta medianinkomst. Det huvudsakliga målet med indikatorn är att beskriva sysselsättningens kvalitetsmässiga utveckling. Undersysselsättningen och låginkomstgraden beskriver sysselsättningens kvalitet och ger därmed också en bild av det finländska arbetslivets sociala hållbarhet.

Nuläget i Finland

Andelen undersysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder var omkring 5,4 procent år 2019, och andelen låginkomsttagare av den arbetande befolkningen var 3,1 procent år 2018. Låginkomstgraden är 1,7 procent bland löntagarna och 11,8 procent bland företagarna.

I internationell jämförelse har Finland, beroende på vilken indikator som används (både Eurostat och OECD), vid sidan av de övriga nordiska länderna bland det lägsta antalet låginkomsttagare i världen. I Eurostats statistik över fattigdomsrisken bland den arbetande befolkningen uppvisar Finland bland de bästa resultaten i EU.

Mätt enligt OECD:s indikator över personer som är ofrivilligt deltidssysselsatta ligger undersysselsättningen i Finland på genomsnittsnivå. Deltidsarbete förekommer i relativt liten grad i Finland, men en rätt så stor andel av allt deltidsarbete är ofrivilligt och beror på brist på heltidsarbete. Majoriteten av alla undersysselsatta, 63 procent, var kvinnor år 2019.

Den senaste utvecklingen i Finland

Alltsedan år 2016 har utvecklingen i Finland varit gynnsam. Tillväxtkurvan i fråga om undersysselsättning har vänt nedåt. Låginkomstgraden har sjunkit avsevärt på 2010-talet, både bland löntagarna och bland företagarna. Undersysselsättningen ligger dock alltjämt på en klart högre nivå jämfört med läget före finanskrisen år 2008.

Bakom den tidigare ökningen i antalet undersysselsatta låg en trendartad tillväxt i deltidsarbete. Denna tillväxttrend har fortsatt även under de allra senaste åren trots att andelen undersysselsatta minskat. Det innebär att allt fler arbetar deltid frivilligt. Antalet undersysselsatta kvinnor ökade kraftigt fram till år 2016, varefter det har hållits på en ganska stabil nivå. Antalet undersysselsatta män har varierat mer enligt konjunkturerna och har under de senaste åren minskat något.

Andra observationer om indikatorn

Sysselsättningens kvalitet kan beskrivas förutom utifrån låginkomstgraden och undersysselsättningen även utifrån bland annat utvecklingen av visstidsanställningar och andra atypiska anställningar. Under åren 2015–2018 ökade andelen visstidsanställda av löntagarna från 15,4 till 16,5 procent, men år 2019 minskade den till 15,8 procent. Andelen visstidsanställda löntagare är historiskt sett inte särskilt hög: år 1998 var 17,5 procent av löntagarna visstidsanställda. Omkring 60 procent av de visstidsanställda löntagarna är kvinnor.

Fler löntagare än tidigare upplever att deras arbete är psykiskt tungt

Bild: Psykisk och fysisk arbetsbelastning 2002–2019, %. (Källa: Arbets- och näringsministeriet, arbetslivsbarometern)

Digitaliseringen och det allt vanligare informationsarbetet återspeglar sig i arbetslivet. Allt färre upplever sitt arbete som fysiskt betungande men allt fler upplever en psykisk arbetsbelastning. Människornas arbetshälsa korrelerar med deras arbetsförmåga. God arbetsförmåga ökar sannolikheten för längre karriärer. När de egna resurserna och arbetsbelastningen är i balans orkar människorna stanna kvar längre i arbetslivet.

Nuläget i Finland

År 2019 upplevde en dryg tredjedel (38 %) av löntagarna att deras arbete var fysiskt tungt. I detta avseende observerades ingen skillnad mellan könen. Totalt 63 procent av löntagarna, klart fler kvinnor (67 %) än män (57 %) upplevde att deras arbete var psykiskt tungt.

Förändringen i arbetslivet och den psykiska belastning som den orsakar allt fler löntagare är inte ett finländskt, utan ett globalt fenomen. Det beror på att arbetslivet överlag har digitaliserats och löntagarnas utbildningsnivå har stigit, samt på att en allt större del av löntagarna är tjänstemän.

Den senaste utvecklingen i Finland

Den psykiska belastningen i arbetslivet har ökat trendartat från år 2016. Däremot har det under tidsserien inte skett någon nämnvärd förändring i hur fysiskt belastande löntagarna upplever sitt arbete. Även arbetslivsundersökningen 2018 visar klart och tydligt att arbetet upplevs som alltmer belastande, vilket återspeglar sig i löntagarnas psykiska hälsa. Oroväckande nog upplevde fler än hälften av löntagarna att de helt klart var i riskzonen för allvarlig utbrändhet eller att de grubblade över det nu och då.

Målet är att den psykiska arbetsbelastningen ska hindras från att bli ett ännu allmännare fenomen. Med tanke på att yrkesbanorna blir längre är det viktigt att människorna orkar stanna kvar längre i arbetslivet.

Möjligheterna att påverka det egna arbetet har inte förändrats nämnvärt

Bild: Möjligheterna att påverka arbetet 2001–2019. (Källa: Arbets- och näringsministeriet, arbetslivsbarometern)

Undersökningar har visat att goda påverkansmöjligheter balanserar upp ett krävande arbete och minskar således den upplevda arbetsbelastningen. Påverkansmöjligheterna beskrivs med hjälp av en summavariabel, som inkluderar uppgifter om löntagarnas möjligheter att påverka sina arbetsuppgifter, arbetstakten och arbetsfördelningen. Ju högre värde summavariabeln får på en skala från ett till tio, desto bättre är påverkansmöjligheterna.

Nuläget i Finland

Möjligheterna att påverka det egna arbetet har inte förändrats nämnvärt sedan år 2018. Högre tjänstemän hade de allra bästa möjligheterna att påverka sitt arbete. Ingen nämnvärd skillnad konstaterades mellan lägre tjänstemän och arbetstagare.

Enligt Statistikcentralens arbetslivsundersökning ökade möjligheterna att påverka arbetsuppgifterna och arbetsfördelningen mellan åren 1984 och 1997, men efter det har trenderna jämnat ut sig. Möjligheterna att påverka arbetstakten har inte ökat ens på längre sikt. Män kan påverka sitt arbete klart oftare än kvinnor.

Trots den svaga utvecklingen under de senaste åren är påverkansmöjligheterna i Finland i europeisk jämförelse alltjämt på relativt hög nivå. Till exempel en europeisk arbetslivsundersökning från år 2015 visar att Finland toppar statistiken i Europa när det gäller löntagarnas möjligheter att påverka beslut som gäller deras eget arbete och den ordning i vilken de utför sina arbetsuppgifter. Det är också vanligare än genomsnittet i EU-länderna att de finländska löntagarna kan påverka arbetsmetoderna.

Den senaste utvecklingen i Finland

Möjligheterna att påverka arbetsuppgifterna, arbetstakten och arbetsfördelningen har bibehållits så gott som oförändrade under hela tidsserien, 2001–2019. Påverkansmöjligheterna bland högre tjänstemän verkar ha försvagats något från början av tidsserien, medan påverkansmöjligheterna bland arbetstagare och lägre tjänstemän däremot har hållits på så gott som samma nivå som tidigare.

Majoriteten av löntagarna upplever att de hela tiden kan lära sig något nytt i sitt arbete

Bild: Svaren på påståendet ”På min arbetsplats får man hela tiden lära sig något nytt” (fri översättning) 2003–2019, % (Källa: Arbets- och näringsministeriet, arbetslivsbarometern).

Indikatorn beskriver överlag hurdana möjligheter att lära sig nytt som det erbjuds på arbetsplatsen. Möjligheten att lära sig nytt anger emellertid inte hur kunnandet i arbetet utvecklas och hur många i arbetslivet som de facto lär sig och studerar aktivt.

För att arbetskraften ska kunna svara på förändringen i arbetslivet bör den kunna tillägna sig nya färdigheter genom hela karriären. I dagens arbetsliv framhävs betydelsen av livslångt lärande. Ett starkt kunnande främjar såväl arbetsförmågan som arbetets produktivitet och därmed Finlands konkurrenskraft. Arbetsproduktivitet är en förutsättning för att vi ska kunna bevara vårt nuvarande välfärdssamhälle.

Nuläget i Finland

År 2019 upplevde största delen av löntagarna (83 %) att de hela tiden får lära sig något nytt på sin arbetsplats. En dryg tredjedel (37 %) ansåg att påståendet stämmer ”mycket bra” och nästan hälften (46 %) ansåg att det stämmer ”ganska bra”. Ingen betydande förändring har konstaterats mellan könen när det gäller möjligheterna att lära sig nytt på arbetsplatsen. De högre tjänstemännen var helt klart nöjdare med möjligheterna att lära sig nytt på arbetsplatsen jämfört med de lägre tjänstemännen eller arbetstagarna.

Den senaste utvecklingen i Finland

Jämfört med 2018 har resultaten varken försämrats eller förbättrats. På lång sikt har trenden däremot pekat uppåt – fler än tidigare anser att det råder ett positivt inlärningsklimat på deras arbetsplats.

Deltagandet i utbildning som bekostas av arbetsgivaren har inte förändrats nämnvärt under de senaste åren. År 2019 hade drygt hälften av löntagarna deltagit i utbildning som bekostas av arbetsgivaren under de senaste 12 månaderna. Antalet utbildningsdagar har minskat trendartat alltsedan år 2001. År 2019 var antalet arbetsdagar som använts till utbildning 4,7.

Att utveckla sin kompetens på arbetsplatsen var ett ganska allmänt fenomen. År 2019 uppgav över hälften (57 %) av löntagarna att de studerat självständigt under de senaste 12 månaderna. Många hade också valt att studera med hjälp av webbmaterial (52 %). Vidare uppgav hälften av löntagarna att de hade utvecklat sina färdigheter för att i framtiden kunna arbeta med nya uppgifter.

Hög kompetens och inlärningsmöjligheter som erbjuds i arbetslivet utgör en av hörnstenarna i det finländska arbetslivet, och Finland anses i många undersökningar höra till toppländerna i världen i detta avseende (bl.a. i den internationella vuxenundersökningen och i den europeiska arbetslivsundersökningen). I Finland tenderar kompetensutvecklingen dock, även enligt internationella undersökningar, att anhopas hos dem som i och med sin utbildning, sin ställning på arbetsmarknaden och sina arbetsuppgifter redan har en god kompetens samt goda färdigheter och utvecklingsmöjligheter. Dessutom satsar finländarna mindre på att utveckla sin kompetens i takt med att de blir äldre.

Anhopningen av lärandet är ett oroväckande fenomen med tanke på arbetslivets hållbarhet, eftersom det har förutspåtts att det i framtiden kommer att behövas alltmer hög kompetens på arbetsmarknaden. Regeringen har infört en reform av det kontinuerliga lärandet i syfte att svara på behovet av att utveckla och förnya kompetensen i olika skeden av livet och karriären.

Lönegapet mellan könen minskar sakta men säkert

Bild: Lönejämställdheten. (Källa: Statistikcentralen)

Jämställdheten mellan könen mäts ofta via löneskillnaden mellan män och kvinnor, eftersom denna indikator beaktar många olika faktorer på arbetsmarknaden. Löneskillnaden påverkas av bland annat yrkesstrukturen, skillnader i karriärutvecklingen, fördelningen av vårdansvar, utbildningsbakgrund och könsdiskriminering. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har beräknats utifrån de heltidsanställda löntagarnas genomsnittliga månadsinkomster för ordinarie arbetstid (Statistikcentralens inkomstnivåindex). Inkomstnivåindexet innehåller inte övertidsarbete, och i regel inte heller deltidsarbete. Det används till att mäta löneskillnaden enligt juridiskt kön.

Nuläget i Finland

Löneskillnaden mellan könen är relativt stor i Finland, men den minskar sakta med säkert. Kvinnornas månadsinkomster utgör enligt Statistikcentralens inkomstnivåindex i genomsnitt 84 procent av männens månadsinkomster.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Finland är enligt Eurostat de 8:e största i EU, dvs. klart större än i EU i genomsnitt. I Sverige var kvinnornas löneandel i genomsnitt 88 procent av männens lön år 2018, dvs. 4 procentenheter mer än i Finland.

Den största förklarande faktorn bakom löneskillnaden mellan män och kvinnor i Finland är den könsdifferentierade yrkesstrukturen. Den europeiska arbetslivsundersökningen (2015) visar att Finland har den näst mest differentierade yrkesstrukturen i Europa efter Estland. Endast 11 % av finländarna uppgav att lika många män och kvinnor arbetar under deras tjänstebeteckning. Även mammornas långa föräldraledigheter förklarar delvis skillnaden i lönerna.

Glastaksfenomenet försämrar inte kvinnornas karriärutveckling i Finland lika mycket som det gör i de flesta andra EU-länderna. Finland har efter Sverige flest kvinnor i chefsposition (42 % enligt den europeiska arbetslivsundersökningen).

Den senaste utvecklingen i Finland

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har minskat i måttlig takt under 2000-talet. På 20 år har de totala löneskillnaderna minskat med cirka 4 procentenheter. Kvinnornas genomsnittliga lönenivå har ökat från cirka 80 procent till 84 procent av männens lönenivå.

Löneskillnaderna har under 2000-talet minskat trendartat i nästan alla EU-länder bortsett från vissa undantag. Utvecklingen har i Finland varit relativt långsam.

Projektet SIHTI utvecklar indikatorer för samhällsansvar

Under tidigare år har företagens samhällsansvar mätts via de barometrar som FIBS och PWC tagit fram. Eftersom bägge barometrarna har upphört håller nya indikatorer för mätning av företagens samhällsansvar på att tas fram inom ramen för det nationella projektet SIHTI utgående från sådana ansvarsindikatorer som används på internationell nivå. Projektet ska slutföras i december 2020.

Det huvudsakliga målet med projektet SIHTI är att producera omfattande och fördjupad information om hur de finländska företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna realiseras i förhållande till dels de förväntningar som fastställts i FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, dels standarder för företagens verksamhetspolicy, processer, förfaranden och reaktioner när det gäller konsekvenser som är skadliga för de mänskliga rättigheterna. I undersökningen används en metodologi som publicerats av Corporate Human Rights Benchmarkin (CHRB).

Erno Mähönen, arbets- och näringsministeriet