Konsumtion och offentlig upphandling 2020
Koldioxidavtrycket av finländarnas konsumtion har inte minskat under 2000-talet

12.4.2021 9.49
Koldioxidavtrycket av finländarnas konsumtion har inte minskat under 2000-talet

Det sätt på vilket människorna konsumerar i dag ger inte hållbar välfärd. De olägenheter för miljön som orsakas av boende, trafik och mat måste minskas avsevärt inom såväl den privata som den offentliga konsumtionen. Samtidigt gäller det att trygga människornas välfärd och möjligheter att på ett rättvist sätt tillfredsställa sina behov.

Genom att konsumera varor och tjänster strävar människorna efter att fylla olika behov och öka sitt välbefinnande. All konsumtion är skadlig i viss mån, eftersom produktion av varor och tjänster alltid kräver energi och naturresurser. Ansvarsfull konsumtion innebär förutom att beakta miljökonsekvenser även att bära sitt sociala ansvar och sträva efter ekonomisk hållbarhet.

Klimatutsläppen från konsumtionen har börjat stiga

Bild: Den privata konsumtionens koldioxidavtryck. (Källa: Envimat-modellen, Nissinen & Savolainen 2019)

Genom att förändra konsumtionens mängd och art kan vi minska dess skadliga effekter på miljön och samhället. De miljöolägenheter som konsumtionen orsakar beskrivs som den privata konsumtionens genomsnittliga koldioxidavtryck och hur det utvecklas. Det har indelats i de olika huvudsektorerna av konsumtion, dvs. boende, trafik, livsmedel samt andra varor och tjänster.

Nuläget i Finland

De senaste tillgängliga uppgifterna visar att det genomsnittliga koldioxidavtrycket från finländarnas konsumtion ökade år 2016 till cirka 11 ton, vilket är mer än år 2000. Efter 2016 har koldioxidavtrycket sannolikt blivit ännu större, eftersom de disponibla inkomsterna och konsumtionsmöjligheterna har ökat, bortsett från år 2020, då ekonomin prövades av coronapandemin. Tre fjärdedelar av de koldioxidutsläpp som finländarnas konsumtion ger upphov till kommer från boende, trafik och mat.

Jämfört med Sverige är Finlands koldioxidavtryck per person drygt 30 procent större. Det att läget är bättre i Sverige kan förklaras med att energiproduktionen är koldioxidsnål, vilket återspeglar sig förutom i hemmens energiförbrukning även i alla produkter som tillverkas i Sverige. Svenskarna har också av tradition redan länge utnyttjat jordvärme till att värma upp sina hem.

Huvudmål 12 i Agenda2030 går ut på att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster, och huvudmål 13 handlar om att vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser. I den klimatpolitiska planen på medellång sikt uppmuntras medborgarna till att minska sitt eget koldioxidavtryck med i genomsnitt 50 procent före år 2030. Utgående från klimatforskningen kan kolneutralitet anses vara ett minimimål på medellång sikt. Det innebär att växthusgasutsläppen har minskats så mycket att alla återstående utsläpp binds exempelvis i växtligheten. På grund av alla växthusgaser som redan släppts ut i atmosfären kan det hända att detta inte räcker till för att förebygga farliga förändringar i det globala klimatsystemet, utan det kan också krävas ytterligare åtgärder såsom att avlägsna koldioxid från atmosfären.

Den senaste utvecklingen i Finland

Finländarnas genomsnittliga konsumtionsbaserade koldioxidavtryck varierade under åren 2000–2016 från cirka 10 ton till drygt 12 ton. Koldioxidavtrycket från finländarnas boende har minskat, men avtrycket från livsmedel, andra varor och tjänster och trafiken har hållits på ungefär samma nivå som förr eller ökat. Även om den totala utsläppsmängden har ökat, har den relativa växthusgasintensiteten i hushållens konsumtion, dvs. mängden utsläpp som produceras per konsumerad euro, minskat avsevärt. Under åren 2000–2016 ledde den ökade mängden pengar som användes till konsumtion till att konsumtionen och utsläppen ökade i mycket högre grad (16,4 mn t. CO2-ekv.) än vad utsläppen minskade till följd av förändringarna i konsumtionsstrukturen (3,0 mn t. CO2-ekv.) och den tekniska utvecklingen (6,7 mn t. CO2-ekv.). Följaktligen minskade inte de totala utsläppen från konsumtionen. De växthusgasutsläpp som hushållens konsumtionsutgifter ger upphov till utgör cirka 70 procent av Finlands samtliga konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp, som även inkluderar de utsläpp som orsakas av investeringar och den offentliga konsumtionen.

Andra observationer om indikatorn

Indikatorn bygger på resultaten från Envimat-modellen. Utsläppen har uppgetts som koldioxidekvivalenter, som används som ett samlat mått på olika gaser. Modellen beaktar alla miljökonsekvenser som de varor och tjänster som används i det egna landet, och de investeringar som gjorts i det egna landet, orsakar under sin livscykel. Det annorlunda beräkningssättet gör att de konsumtionsbaserade resultaten skiljer sig från den landsspecifika produktionsbaserade utsläppsstatistiken. I internationell jämförelse finns det i Finland exceptionellt mycket konsumtionsrelaterad information att tillgå, men det är svårt att mäta vilka konsekvenser konsumtionen får för välfärden och samhällets hållbara utveckling. De aktuella uppgifterna om konsumtion, boende och trafik innehas till allt större del av kommersiella aktörer. Det är svårt att få tillgång till denna information för icke-kommersiellt forsknings- och uppföljningsbruk.

Vi äter tills vidare inte enligt rekommendationerna

Bild: Konsumtion av olika livsmedel. (Källa: Naturresursinstitutet)

En övervägande vegetarisk kost enligt näringsrekommendationerna är ett bättre alternativ än en köttbaserad kost med tanke på både miljön och människornas hälsa. Det är viktigt att undvika matsvinn och satsa på miljövänlig matproduktion såväl i hemmen som på restaurangerna, i personalmatsalarna, i skolorna och på andra anstalter. Kostutvecklingen beskrivs genom olika förändringar i konsumtionen av livsmedel.

Nuläget i Finland

På nationell nivå förändras den totala matkonsumtionen ganska långsamt, trots att kosttrenderna varierar i snabb takt. Skillnaderna mellan individernas matvanor och kostval är stora. Även människornas inkomster påverkar matkonsumtionen. Närmare 300 000 finländare var år 2018 tvungna att minst en gång anlita den mathjälp som delas ut via EU:s bistånd till de sämst ställda. Butikerna har till exempel strävat efter att minska sitt matsvinn genom att styra livsmedel som håller på att gå ut i datum till biståndsverksamhet. Hushållens matsvinn kan minskas genom god planering och genom att öka konsumenternas kunskap om förpackningspåskrifter, förvaring av livsmedel och matlagning. I professionella kök kan matsvinnet minskas framför allt genom god förhandsplanering.

Huvudmål 2 i Agenda2030 går ut på att avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning och uppnå en bättre kosthållning före år 2030. I Finland är överkonsumtion av mat och energihaltiga drycker ett större folkhälso- och miljöproblem än hunger. Finländarna konsumerar i genomsnitt mer kött än vad som är nödvändigt ut hälsosynvinkel. Vår köttdominerade kost belastar också miljön. Enligt Världshälsoorganisationen WHO:s rekommendation och de inhemska näringsrekommendationerna bör man inte äta mer än ett halvt kilo rött kött och köttprodukter i veckan. Däremot bör man äta minst ett halvt kilo grönsaker och frukt varje dag. Konsumenternas och de offentliga aktörernas matval är viktiga förutom ur hälsosynvinkel även av den orsaken att de för egen del styr matproduktionen och dess miljökonsekvenser. Enligt delmål 12.3 i Agenda2030 ska det globala matsvinnet per person i butik- och konsumentledet halveras till 2030.

Den senaste utvecklingen i Finland

Köttkonsumtionen minskade något under recessionen i början av 1990-talet, men alltsedan medlet av 1990-talet har konsumtionen ökat Under de senaste åren har vi ätit drygt 80 kilo kött per år (siffran innefattar ben). Konsumtionen av fjäderfäkött har ökat 3,7-faldigt från början av 1990-talet. I synnerhet kvinnor och ungdomar föredrar fjäderfäkött framför nöt- eller svinkött. Konsumtionen av rött kött har som helhet hållits på rätt stabil nivå. Användningen av grönsaker och frukt ökar stadigt men ligger fortfarande långt ifrån den rekommenderade mängden. Konsumtionen av potatis har minskat från 60 kilo per år i början av 1990-talet till cirka 46 kilo per år i nuläget, medan konsumtionen av ris har ökat från 4,6 kilo till 6 kilo. Konsumtionen av fisk har minskat något. En ökad konsumtion av ansvarsfullt fångad inhemsk fisk är att rekommendera med tanke på både miljö- och hälsomålen, förutsatt att de rekommendationer som getts till specialgrupper iakttas. Mat orsakar över en femtedel av konsumtionens klimatkonsekvenser, dvs. av koldioxidavtrycket. Största delen av de klimatkonsekvenser som orsakas av mat uppstår dels i samband med tillverkningen och användningen av gödslingsmedel, i form av kol- och kväveoxidulutsläpp från åkrarna, dels direkt från djuren. Miljöolägenheter som följer av matproduktionen kan minskas exempelvis med hjälp av odlingstekniker eller genom att man utvinner energi ur spillning och avfall med hjälp av biogasanläggningar.

Andra observationer om indikatorn

Köttkonsumtionen har i indikatorn uppgetts som mängden uppslaktat kött med ben, och fiskmängden har angetts i filévikt. I näringsrekommendationerna anges köttet i kilogram genomstekt kött, vilket i allmänhet motsvarar ungefär halva vikten av kött med ben. Miljökonsekvenserna av en köttdominerad kost varierar mycket bl.a. beroende på köttypen, produktionsområdet och produktionssättet. Vissa konsumtionsuppgifter finns inte att få från alla år. I dessa fall har mängden antagits vara densamma som året innan. Det finns inget tillräckligt pålitligt och omfattande system för uppföljning av matavfallets mängd och art.

Det finns många möjligheter att minska utsläppen från trafik, och i synnerhet utsläppen från personbilar och flygplan måste minskas

Bild: Koldioxidutsläpp från persontrafiken enligt mobilitetsform 1990–2019. (Källor: Lipasto/VTT, Statistikcentralen)

Ett pålitligt och effektivt trafiksystem är en grundförutsättning för ett välfungerande samhälle. Men mobilitet medför också skadliga konsekvenser. Man kan minimera dessa dels genom att minska mobilitetsbehovet exempelvis med hjälp av distansarbete och samhällsplanering, dels genom att främja mobilitet som sker med muskelkraft, dvs. gång och cykling. Trafikens skadliga konsekvenser kan reduceras genom tekniska förbättringar i respektive trafikform och genom att man övergår till en mer utsläppsfattig mobilitetsform.

Nuläget i Finland

Utsläppen från persontrafiken domineras av biltrafiken och utrikes flygtrafiken. De totala utsläppen har inte minskat från 1990 års nivå. I vägtrafiken håller de kalkylerade koldioxidutsläppen från nyregistrerade personbilar på att minska, vilket i synnerhet beror på att utsläppen per körd kilometer från bilar som drivs med annan drivkraft än bensin och dieselbränslen (laddningsbara hybrider, el, gas, flexifuel) i genomsnitt är betydligt mindre än utsläppen från bilar som drivs med traditionella bränslen. Särskilt låga utsläpp når man genom att använda avfallsbaserad etanol eller diesel, biogas eller grön elektricitet som drivkraft. Antalet bilar som drivs med alternativ drivkraft är tills vidare litet, men det ökar snabbt.

Målet med den nationella energi- och klimatstrategin är att utsläppen från biltrafiken ska halveras före 2030 jämfört med situationen 2005, och EU har haft som mål att de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från nyregistrerade personbilar ska vara 95 g/km år 2020 (i Finland var de år 2018 i genomsnitt 117 g/km från nya bilar och 158 g/km från samtliga personbilar som användes i trafik). Enligt den klimatpolitiska planen på medellång sikt ska trafikutsläppen minskas. Detta gör man genom att ersätta fossila bränslen med förnybara och utsläppssnåla bränslen och genom att förbättra fordonens och trafiksystemens energieffektivitet. Stöd kan fås för anskaffning av elbil, och konvertering av gamla bilar till biodrivna bilar och flexfuel-bilar främjas. Vidare strävar man efter att snabba upp utbyggnaden av nätet av laddningsstationer för elbilar och tankningsstationer för biogas samt att utöka bostadsaktiebolagens laddningsstolpar för elbilar.

I målen för samhällsåtagandet för hållbar utveckling betonas betydelsen av samhällen som minskar trafikbehovet. Trafikbehovet måste minskas som helhet, och samtidigt gäller det att skapa vardagsmiljöer som inspirerar till sund och hållbar mobilitet. Målen för stadsregionernas trafiksystem fastställs genom avtal om samordning av markanvändning, boende och trafik (MBT). Cykling och gång främjas genom ett gemensamt program för kommunerna och staten.

Flygtrafikens utsläpp är en underskattning, eftersom den s.k. strålningsdrivningskoefficienten inte har beaktats i utsläppen på bilden, utan utsläppen har endast räknats utifrån koldioxidutsläppen. Strålningsdrivningskoefficientens värde är osäkert, men ofta används en koefficient med värdet 2–3. Genom att multiplicera utsläppsvärdena för utrikes flyg med en sådan koefficient kommer man nära personbilarnas utsläppsvärden.

Den senaste utvecklingen i Finland

De kalkylerade specifika utsläppen av koldioxid från nya personbilar har under det senaste decenniet minskat med 28 procent. De totala utsläppen från vägtrafiken har dock inte minskat, eftersom det totala antalet körda kilometer har ökat. Vidare steg genomsnittsåldern för personbilar under hela det föregående decenniet. År 2008 körde finländarna i genomsnitt med en 9,9 år gammal bil, medan genomsnittsåldern för en personbil år 2018 var 11,7 år. Enligt LIPASTO-modellen står vägtrafiken för cirka 95 procent av utsläppen från inrikes trafiken, och dessa utsläpp har endast minskat med två procent från år 1990. Utsläppen från järnvägstrafiken har minskat med cirka 70 procent.

Andra observationer om indikatorn

Utöver vägtrafiken bör man också beakta flyg- och fartygstrafiken, som har blivit mycket livligare under de senaste decennierna. Detta gäller i synnerhet utrikes trafiken, som dominerar utsläppen. När det gäller utsläppen från fartygstrafiken är det svårt att forma en helhetsbild av persontrafikens andel, bland annat av den orsaken att en mycket stor del av fartygstrafiken är godstrafik.

Den totala mängden kommunalt avfall fortsätter att öka

Bild: Den totala mängden kommunalt avfall. (Källa: Statistikcentralen)

Ett ekonomiskt system som sparar råvaror, återvinner material effektivt och förebygger uppkomsten av avfall är en grundförutsättning för hållbar utveckling. Största delen av alla avfall uppstår i samband med byggen, jordbruk och produktionsprocesser. I synnerhet inom mineralutvinningsindustrin har avfallsmängden ökat i Finland. Förändringen i mängden kommunalt avfall och hur det behandlas beskriver hur väl samhället klarar av att utnyttja avfall som uppstår som en direkt följd av vår konsumtion och hantera olägenheter som dessa ger upphov till.

Nuläget i Finland

År 2018 uppstod mer kommunalt avfall i Finland än någonsin tidigare under 2000-talet: sammanlagt cirka 3 miljoner ton. Räknat per person var mängden avfall över 500 kilo. Omkring två tredjedelar av allt kommunalt avfall uppstår i hushållen, och resten i samband med förvaltnings-, service- och näringsverksamhet. Det kommunala avfallets andel av allt avfall som uppstår i Finland är endast cirka tre procent.

Enligt delmål 12.5 i Agenda2030 ska mängden avfall väsentligt minskas till 2030 genom åtgärder för att förebygga, minska, återanvända och återvinna avfall. Det hör också till de grundläggande målen för cirkulär ekonomi att förebygga uppkomsten av avfall. Några exempel på hur man kan förebygga avfall och öka återvinningen är att främja ekologisk produktplanering, utveckla producentansvarssystem och nya affärsverksamhetsmodeller samt uppmuntra alla att ändra på sina konsumtionsvanor. Målen för återvinning av kommunalt avfall har stramats åt under de senaste åren. Enligt EU:s avfallsdirektiv är målet att kommunalt avfall återvinns till 50 procent år 2020, 55 procent år 2025, 60 procent år 2030 och 65 procent år 2035. Nyckeln till att minska uppkomsten av bioavfall är att förebygga matsvinn. Inom byggbranschen kan man optimera materialanvändningen i planeringen genom att förlänga byggnadernas livscykel och se till att byggnaderna kan användas för flera olika ändamål. Enligt EU:s avfallsdirektiv ska separat insamling av textilavfall ordnas före år 2025.

Bild: Kommunalt avfall i Finland, indelat enligt behandlingsmetod (Källa: Statistikcentralen)

Den senaste utvecklingen i Finland

Den totala mängden kommunalt avfall har ökat. Varje finländare producerar nuförtiden i genomsnitt över 80 kilo mer kommunalt avfall per år jämfört med för 20 år sedan. Deponeringen av kommunalt avfall på avstjälpningsplatser har upphört så gott som helt och hållet och ersatts huvudsakligen med avfallsförbränning, dvs. återanvändning av energi. Därmed har placeringen och användningen av askan från avfallsförbränningsverken medfört nya utmaningar. Även utnyttjandet av kommunalt avfall som material, dvs. återvinningen, har ökat under de senaste tjugo åren. Återvinningens andel har ökat från cirka 30 procent till mer än 40 procent. Avfallshanteringen har överlag preciserats, och särskilt insamlingen av farligt avfall samt återvinningen av glas, små metallföremål, papper och kartong är välorganiserad i Finland. I fråga om återvinning av plast samt el- och elektronikavfall finns det mycket rum för förbättring. Lagstiftning och andra former av samhällelig styrning spelar en central roll när det gäller att lansera hållbara och återvinningsbara produkter, vars produktion, användning och förstöring inte ger upphov till sådant avfall som inte kan återvinnas.

Andra observationer om indikatorn

Definitionerna av avfall och statistikföringen av avfallssektorn varierar särskilt på internationell nivå. Finland använder i sin EU-rapportering den striktaste metoden för beräkning av återvinningsgraden. Vår återvinningsgrad skulle stiga till närmare 50 procent om Finland gjorde sina kalkyleringar på samma sätt som flera andra EU-länder.

De offentliga upphandlingarna och investeringarna lämnar ett stort koldioxidavtryck

Bild: De offentliga upphandlingarnas koldioxidavtryck (Källa: Finlands miljöcentral) 

De offentliga upphandlingarnas livscykellånga växthusgasutsläpp har undersökts med hjälp av ENVIMAT, som är en miljöutvidgad input-outputmodell. År 2015 var de offentliga upphandlingarnas koldioxidavtryck 8,3 Mt CO2e, inklusive organisationernas inventeringar cirka 11 Mt CO2e. Man får en uppfattning av storleksklassen om man jämför med privatbilismens utsläpp under körtid, som har uppgått till cirka 6 Mt CO2e.

Av upphandlingarnas utsläpp orsakades 1,78 Mt av statens, 4,73 Mt av kommunernas och 1,79 Mt av samkommunernas upphandlingar. Bland statens upphandlingar kom 42 procent av utsläppen från köpta tjänster, 38 procent från material, förnödenheter och varor, 12 procent från hyror och 8 procent från andra kostnadsposter. Material, förnödenheter och varor stod för den största andelen av förvaltningsområdenas utsläpp inom försvarsministeriets område (55 %), medan tjänsternas andel var störst (81 %) inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde. Bland kommunernas och samkommunernas upphandlingar kom 42–43 procent av utsläppen från köpta tjänster och 52 procent från material, förnödenheter och varor. Av statens förvaltningsområden orsakade försvarsministeriets förvaltningsområde mest växthusgasutsläpp (43 %), och de två följande största utsläpparna var kommunikationsministeriets (21 %) respektive inrikesministeriets (10 %) förvaltningsområde. Bland samkommunerna var det sjukvårdsdistrikten som orsakade de största utsläppen (1,03 Mt). När det gäller kommunernas upphandlingar kom 3,33 Mt av alla utsläpp från stadslika kommuner, 0,69 Mt från tätortskommuner och 0,71 Mt från landsbygdslika kommuner.

Ändringar som gjorts i indikatorerna

  1. Inga ändringar har gjorts i indikatorn, eftersom inga nya resultat har beräknats med hjälp av Envimat-modellen. Detta planeras dock, och eventuellt finns det redan nästa år uppgifter om 2017 och 2018 års utsläpp.
  2. Indikatorn har uppdaterats med de senaste tillgängliga uppgifterna från 2019.
  3. För persontrafiken har en ny typ av utsläppsbild producerats, eftersom nyregistrerade bilars koldioxidutsläpp inte längre är beskrivande CO2 på grund av en ändring i metoden för mätning av jämförbarhet av data och på grund av att bilarna kan ha flera drivkrafter. Persontrafikens utsläpp per trafikform och sammanlagt är även i övrigt en mer beskrivande indikator på utsläpp från mobilitet än nya bilars utsläppsegenskaper, som är endast en faktor som påverkar utsläppen.
  4. Indikatorn har kompletterats med uppgifterna för 2018.
  5. Växthusgasutsläpp från offentliga upphandlingar är en ny indikator. Tills vidare finns det dock endast information om detta från ett år, 2015. Ambitionen är att indikatorn ska preciseras och komma att innefatta även andra enheter inom den offentliga sektorn förutom staten, kommunerna oh samkommunerna, dvs. bland annat utsläpp från församlingarnas och universitetens upphandlingar. De nya uppgifterna publiceras i början av 2021 i anslutning till VN TEAS-projektet ”HILMI”.

Ari Nissinen, Finlands miljöcentral