En resurssmart ekonomi och ett kolneutralt samhälle 2020
Grunderna för en resurssmart ekonomi har förbättrats, men mycket arbete kvarstår fortfarande när det gäller att minska utsläppen

12.4.2021 9.49
Grunderna för en resurssmart ekonomi har förbättrats, men mycket arbete kvarstår fortfarande när det gäller att minska utsläppen

Finlands kapital som är bundet i trädbeståndet ökar alltjämt, och växthusgasutsläppen minskar i måttlig takt. Business Finland utökar sin finansiering för utveckling av kolneutrala och resurseffektiva lösningar.

 

 

År 2019 minskade växthusgasutsläppen med 6 % från året innan

Bild: Den totala mängden växthusgasutsläpp utan LULUCF-sektorn (Källa: Statistikcentralen **År 2019 förhandsuppgifter.)

Indikatorn beskriver utvecklingen av klimatutsläppen i Finland, exklusive sektorn för markanvändning (LULUCF), från 1990 till 2019. Bilden visar hur utsläppen har minskat från drygt 70 miljoner koldioxidekvivalentton år 1990 till mindre än 53 miljoner ton år 2019, efter att i mitten av uppföljningsperioden ha varit uppe i cirka 85 miljoner ekvivalentton. Växthusgasutsläppen är en central indikator för stävjandet av klimatförändringen, och indikatorn har dessutom en stark internationell analytisk grund.

Nuläget i Finland 

Enligt statistikcentralens snabbstatistik uppgick de totala utsläppen av växthusgaser år 2019 till 52,8 miljoner koldioxidton (CO2-ekv.).

År 2019 minskade växthusgasutsläppen i Finland med 6 procent jämfört med 2018. Det som mest bidrog till att utsläppen minskade år 2019 var konsumtionen av naturgas och torv, som minskade efter att ha ökat året innan. Utsläppen utanför utsläppshandeln minskade med 2 procent men översteg den utsläppskvot som EU fastställt med 0,2 miljoner ton CO2-ekv.

Finland har minskat sina utsläpp jämfört med 1990 års nivå med cirka 26 procent. År 2019 var utsläppen 18,4 miljoner ton CO2-ekv. mindre än år 1990.

Av de totala utsläppen år 2019 härstammade 74 procent från energisektorn (användning av bränslen och utsläpp genom avdunstning).

År 2019 stod sektorn för industriprocesser och produktanvändning för 10 procent av de totala utsläppen. Dessa utsläpp har ökat med 2 procent jämfört med år 1990. Förhandsuppgifter anger att de utsläpp inom sektorn som hör till utsläppshandeln minskade med drygt 3 procent år 2019 jämfört med år 2018, medan utsläppen utanför utsläppshandeln minskade med 10 procent. Metallindustrins utsläpp minskade med 13 procent hand i hand med att stålproduktionen minskade, och den kemiska industrins utsläpp ökade med 2 procent i och med att produktionen av väte ökade. Mineralindustrin utsläpp minskade med 6 procent från året innan.

Utsläppen från jordbruket ökade med en procent från föregående år och uppgick till 6,6 miljoner CO2-ekv. Med avseende på det dåliga skördeåret 2018 och minskningen i antalet djur skedde ingen återgång till tidigare nivå. Det goda skördeåret ledde nämligen till att mängden organiska ämnen i jorden ökade, vilket i sin tur ökade utsläppen av dikväveoxid från jorden, och dessutom minskade antalet djur ytterligare. Jämfört med år 1990 har utsläppen från jordbruket minskat med närmare 11 procent. Den huvudsakliga orsaken till att utsläppen minskat är att jordbrukarna börjat använda mindre konstgödsel. Även strukturförändringen inom jordbruket, gårdarnas växande storlek och det minskande djurantalet har bidragit till att utsläppen minskat.

Utsläppen från avfallshanteringen fortsatte att minska år 2019 och var 5 procent mindre än året innan, dvs. 1,7 miljoner ton CO2-ekv. Utsläppen från avfallssektorn har minskat med mer än 63 procent från år 1990. De åtgärder som förutsätts enligt avfallslagen och EU:s direktiv om deponering av avfall (1991/31/EG) har från och med år 1994 i betydande grad bidragit till att utsläppen minskat. Deponigas tas tillvara i allt högre grad. Efter 2016 års deponeringsförbud hamnar biologiskt nedbrytbart kommunalt avfall på avstjälpningsplatser så gott som endast i form av strata som inte kunnat utnyttjas.

Enligt regeringens klimatårsberättelse är det sannolikt att de nuvarande utsläppsminskningsmålen för växthusgaser för år 2020 och år 2030 nås, i och med att de åtgärder som anges i den nuvarande klimatpolitiska planen, som sträcker sig fram till år 2030, genomförs. Däremot förutsätter målet att Finland ska bli kolneutralt före år 2035 att åtgärderna effektiviseras och att ytterligare åtgärder vidtas. Under åren 2020–2021 kommer man i samband med beredningen av den nya energi- och klimatstrategin och den klimatpolitiska planen på medellång sikt samt klimatprogrammet för sektorn för markanvändning att undersöka vilka nya åtgärder som behövs för att detta mål ska uppnås. En förutsättning för att kolneutralitetsmålet ska uppnås är att utsläppen ligger på högst samma nivå som kolsänkorna år 2035.

Jämförelse med andra länder

Med hjälp av Europeiska miljöbyrån EEA:s publikation Trend and projections 2019 kan man granska Finlands situation i förhållande till de övriga EU-länderna när det gäller att uppnå EU:s utsläppsminskningsmål för år 2020. Enligt denna publikation hör Finland till de tio länder som måste vidta ytterligare åtgärder för att kunna uppnå 2020 års mål. I fråga om många andra EU-medlemsländer är de relativa skillnaderna i förhållande till det mål som överenskommits på EU-nivå större, antingen uppåt eller nedåt. En nyare rapport för 2020 publiceras snart.
Huruvida målet i Paris klimatavtal kommer att uppnås beror dock på de största utsläpparna i världen, Kina och USA. EU:s andel av alla utsläpp i världen är mindre än 10 procent.

De negativa utsläppen från sektorn för markanvändning ökade och utsläppen från energisektorn minskade; även utsläppen från industrin minskade något

Bild: Växthusgasutsläppens utveckling per sektor (Källa: Statistikcentralen)

Indikatorn beskriver växthusgasutsläppens utveckling per huvudkälla. Bilden visar också de årliga negativa utsläppen från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. Genom att räkna ihop utsläppen och de negativa utsläppen, dvs. kolsänkorna, kan man följa upp hur kolneutralitetsmålet håller på att uppnås.

Nuläget och den senaste utvecklingen i Finland

Utsläppen håller som helhet på att minska, och liksom det konstaterats ovan visar statistikcentralens snabbstatistik från våren att de totala utsläppen av växthusgaser år 2019 uppgår till 52,8 miljoner koldioxidton (CO2-ekv.).

Utsläppskurvan pekar igen nedåt, och kolsänkorna har ökat från föregående år. Jämfört med året innan minskade utsläppen alltså med 6 procent, och den största orsaken till detta var att användningen av kol och torv minskade. Utsläppen utanför utsläppshandeln, som härstammar från bl.a. jordbruket och trafiken, minskade med 2 procent men översteg den utsläppskvot som EU fastställt med 0,2 miljoner ton CO2-ekv. Nyare uppgifter torde fås före utgången av 2020. Det att kolsänkorna stärktes berodde delvis på att skogsavverkningarna minskade från 2018 års rekordnivå.

Andra observationer om indikatorn

Kolsänkornas årliga variation syns tydligt i variabeln, eftersom den årliga variation i skogsavverkningsnivån som beror på efterfrågan och utbud återspeglar sig i kolsänkans storlek under ett enskilt år.

Virkesförrådet ökar, avgången av träd minskade från året innan

Bild: Virkesförrådets tillväxt och avgång (Källa: Naturresursinstitutet)

Skogarna hör till Finlands viktigaste naturresurser. Denna indikator beskriver en enkel balansgranskning av skogarna när det gäller trädbeståndets tillväxt och den totala avgången som miljoner kubikmeter. På så sätt kan man få en grov helhetsbild av förändringstrenderna i fråga om denna förnybara naturresurs. Det lönar sig att granska denna indikator under en relativt lång tidsserie, eftersom skogarnas omloppstid är lång och ekonomibruket av skogar dessutom varierar enligt behov, t.ex. enligt konjunkturerna. På bilden ser man hur trädbeståndet har vuxit från 1940 till 2019, och hur det har minskat av olika orsaker. År 1940 översteg trädbeståndets tillväxt avgången med närmare 10 miljoner kubikmeter. Trädbeståndets avgång var under en kort period på 1960-talet större än tillväxten, men efter det har Finland stärkt virkesförrådet avsevärt varje år. 

Nuläget i Finland

Trädbeståndets tillväxt är nu på basis av den 12:e inventeringen (mätningsåren 2014–2018) 108 miljoner kubikmeter, dvs. nästan dubbelt så stor jämfört med tillväxten för 50 år sedan. Tillväxtuppgifterna om Finlands skogar uppdateras långsammare än uppgifterna om skogarnas användning, som fås redan följande år. Tillväxtuppgifterna grundar sig på riksomfattande skogsinventeringar, där man mäter den faktiska tillväxten efter föregående inventering.

Den senaste utvecklingen i Finland

Under de senaste 50 åren har skogarnas virkesförråd ökat varje år, då trädbeståndets årliga tillväxt varit större än avgången. Den systematiska mätningen och uppföljningen av trädbeståndets volym och tillväxt med hjälp av riksomfattande skogsinventeringar (VMI) påbörjades i början av 1920-talet. De visade att trädbeståndets årliga tillväxt på skogs- och tvinmark ända till slutet av 1960-talet var ganska jämnt omkring 55 miljoner kubikmeter. Tillväxten började öka kraftigt vid övergången från 1960- till 1970-talet, men före det översteg användningen tillväxten under några år. Trädbeståndets tillväxt är nu på basis av den 12:e inventeringen (mätningsåren 2014–2018) 108 miljoner kubikmeter, dvs. nästan dubbelt så stor jämfört med tillväxten för 50 år sedan. Den genomsnittliga tillväxten per hektar är 4,7 kubikmeter för hela landet.

En faktor som bidragit till den ökade tillväxten är den förbättrade skogsvården. Senare har även klimatförändringen haft en främjande effekt på trädbeståndets tillväxt.

Trädbeståndets volym på skogs- och tvinmark var i slutet av 1960-talet omkring 1 500 miljoner kubikmeter. Utifrån mätningarna för VMI12 (2014–2018) är trädbeståndets volym 2 475 miljoner kubikmeter, av vilket 90 procent finns på mark som är tillgänglig för virkesproduktion. Under de senaste 50 åren har trädbeståndets volym ökat med omkring en miljard kubikmeter och är nu nästan 1,7 gånger så stor som på 1960-talet.

Även trädbeståndets avgång har i regel ökat. År 2018 var avgången rekordstor, 94 miljoner kubikmeter, vilket berodde på en konjunkturtopp inom skogsindustrin. Samtidigt ökade energianvändningen av svartlut, som är ett biflöde från produktionen av cellulosa, med 8 procent. Åren 2014–2018 var trädbeståndets avgång i genomsnitt nästan 86 miljoner kubikmeter, av vilket de privata skogarnas andel var 84 procent. Skogarnas känslighet för olika väder- och klimatrisker har ökat, men under de senaste åren har stormar och andra förödelser endast stått för en liten del av avgången.

Andra observationer om indikatorn

Det som krävs för att trädbeståndets tillväxt ska fortsätta på samma bana som nu är fortsatt aktiv och hållbar skogsvård, vilket också tryggar skogarnas framtida kolbindningsförmågan. Denna indikator beskriver den viktigaste förnybara naturresursen för Finland och dess förnybarhet, men den beskriver inte skogarnas alla värden. För att skogsnaturens mångfald ska utvecklas i positiv riktning gäller det att även i fortsättningen satsa på naturvård och skydd av skogar. Bekämpningen av risker för skogsförstörelse och skogssjukdomar och odlingen av blandskogar måste främjas för att säkerställa trädbeståndets hälsotillstånd, tillväxt och kolbindningsförmåga. 

Andelen förnybar energi överstiger 40 procent av den slutliga energiförbrukningen; det är den näst största andelen bland alla EU-länder

Bild: Fördelningen av förnybar energi per källa. (Källa: Statistikcentralen)

Andelen förnybar energi av den slutliga energiförbrukningen har valts till en av indikatorerna för hållbar utveckling. Det årliga relationstalet kompletteras med en bild över fördelningen av förnybar energi, som anger hur källorna till förnybar energi utvecklas i Finland. I variabeln kan man också se en brant nedgång i mängden avlut inom skogsindustrin under finanskrisen. Uppgifterna för 2019 är förhandsuppgifter.

Användningen av förnybar energi bör utökas för att växthusgasutsläppen ska minska, men också med tanke på utvecklingen av nya energitekniker. Användningen av förnybara energikällor främjar också användningen av inhemsk energi och förbättrar och upprätthåller därmed försörjningsberedskapen inom energisektorn.

Nuläget i Finland

Användningen av förnybar energi ökade med 2 procent år 2018 jämfört med året innan. Förhandsuppgifterna ger vid handen att ökningen kommer att fortsätta under 2019. Trädbränslen var alltjämt den största energikällan i Finland, och deras andel av den totala energiförbrukningen i Finland var 27 procent år 2018. Förbrukningen av trädbränslen ökade med totalt 3 procent. Mest ökade emellertid användningen av svartlut inom skogsindustrin, 8 procent, i och med att produktionen av cellulosa satte fart. Användningen av trädbränslen har inte varit på lika hög nivå tidigare. Produktionen av vattenkraft, som är beroende av vattenläget, minskade med 10 procent, men den kompenserades av vindkraftsproduktionen, som ökade med 22 procent. Relativt sett ökade användningen av solkraft mest, 63 procent, men dess andel av den totala energiförbrukningen är alltjämt liten, endast 0,3 promille. Andelen biobränslen i trafiken har också ökat under de senaste åren.

Närmare 37 procent av den totala energiförbrukningen och omkring 40 procent av den slutliga förbrukningen täcktes av förnybara energikällor år 2018. Ännu år 1990 stod de förnybara energikällorna för endast 18 procent av den totala förbrukningen. Därefter har andelen ökat stadigt, och på 2010-talet har ökningen skett allt snabbare.

Finland kommer på andra plats bland alla EU-länder med sin andel på 41 procent förnybar energi. Endast Sverige har en större andel (54,6 %). Även när det gäller andelen förnybar energi i trafiken kommer Finland på en andra plats (14,9 %) efter Sverige (29,7 %). Andelens storlek år 2019 torde klarna slutligt i januari 2020.

EU:s mål för förnybar energi fastställs som en relativ andel förnybar energi av den slutliga energiförbrukningen. Den slutliga energiförbrukningen skiljer sig från den totala förbrukningen på så sätt att den inte innehåller förluster för överföring och transformering av energi. EU:s mål för förnybar energi fastställs i förhållande till den slutliga energiförbrukningen. Enligt detta beräkningssätt var andelen förnybara energikällor i Finland över 40 procent år 2018. Finland har alltsedan år 2014 överstigit sitt mål att 38 procent av den slutliga energiförbrukningen ska bestå av förnybar energi.   

Det mål som anges i EU:s direktiv om förnybar energi (2009/28/EG), och som är bindande för Finland, är 38 procent år 2020. Enligt det reviderade direktivet (s.k. REDII, EU 2018/2011) ska medlemsstaterna tillsammans uppnå en andel på minst 32 procent före år 2030. Det reviderade direktivet innehåller inga bindande mål för de enskilda medlemsstaterna, utan varje medlemsstat ska sätta upp sina mål själv, och måluppfyllelsen följs upp genom ett rapporteringssystem enligt den s.k. förordningen om styrningen av energiunionen. Finland har i sin nationella energi- och klimatplan, som meddelats till EU, fastställt som mål för förnybar energi att andelen förnybar energi av den slutliga energiförbrukningen ska vara minst 51 procent år 2030.

Den senaste utvecklingen i Finland

Finland har redan länge haft som mål att öka andelen förnybar energi och minska andelen fossila energikällor. Exempel på förnybara energikällor som används i Finland är vatten- och vindkraft, solenergi, jordvärme, biogas, återvinnings- och avfallsbränslen, träbaserade bränslen samt andra vegetabiliska och animaliska bränslen. I Finland påverkas energiförbrukningen av det kalla klimatet, de långa avstånden och vår rätt så energidominerade, om än energieffektiva, industri.

Tillväxten av förnybar energi har avmattats inom EU under de senaste åren. Elva medlemsstater (inkl. Finland) har redan uppnått det mål som sattes upp för år 2020. Totalt 10 av de 17 återstående medlemsstaterna befinner sig på den vägledande utvecklingsbana som fastställdes i RED I-direktivet för åren 2017–2018 eller har t.o.m. nått ett bättre resultat. Sju medlemsländer har inte lyckats följa den fastställda utvecklingsbanan och kommer således inte att uppnå sitt mål för år 2020.

Närmare information om EU:s uppdaterade situation fås via denna länk: https://www.eea.europa.eu/themes/climate/trends-and-projections-in-europe

Business Finlands innovationsfinansiering för främjande av resurseffektivitet och kolneutralitet åren 2008–2020

Bild: Business Finlands finansiering för resurseffektiva och kolneutrala lösningar. (Källa: Business Finland)

Business Finland erbjuder finansiering för forskning, produktutveckling och många olika behov av affärsverksamhetsutveckling samt tjänster för internationalisering, nätverksbyggande och rekrytering av nya samarbetspartner. Denna indikator representerar en av de konkreta satsningar som det allmänna gör för att ta fram klimatneutrala och resurssmarta lösningar. I praktiken främjar innovationsfinansieringen och andra tjänster som stöder internationell tillväxt i bred utsträckning målen för hållbar utveckling.

Nuläget i Finland

Vid Business Finland pågår för tillfället fem betydande program i kärnan av resurseffektiva och kolneutrala lösningar: Smart Energy Finland, Bio&Circular Finland, Batteries from Finland, Sustainable Manufacturing Finland och Smart Mobility Finland. I samtliga program som Business Finland lanserar, även andra program än de som direkt främjar resurssmarta och kolneutrala lösningar, har målen i Agenda2030 identifierats och använts som specialvillkor.

Finansieringen fokuserar på nätverks- och ekosystemsprojekt som främjar resurseffektiva och kolneutrala lösningar, och i fråga om dessa kommer innovationsfinansieringen år 2020 att överstiga 200 miljoner euro, vilket innebär att den tillväxt som började år 2016 fortsätter.  

Den senaste utvecklingen i Finland

Fokus i Business Finlands strategi ligger och har alltid legat på att främja och utveckla resurseffektiva och kolneutrala lösningar. Under åren 2008–2020 har Business Finland lanserat sammanlagt 17 program inom detta område, där man på ett proaktivt sätt har utmanat företagen och skapat innovationsnätverk.

Under åren 2008–2015 gick omkring 40 procent av Business Finlands (f.d. Tekes) finansiering till projekt som främjar resurseffektiva och kolneutrala lösningar. Under rekordåret 2010 uppgick finansieringen till sammanlagt cirka 280 miljoner euro. Då användes energi- och miljöinriktning som uppföljningsindikator. Under samma period var forskningsfinansieringens andel av alla projekt som främjar resurseffektivitet och kolneutralitet cirka 40 procent, medan företagsfinansieringens andel var cirka 60 procent.

År 2016 skars Business Finlands innovationsfinansiering ned med 140 miljoner euro, vilket ledde till att verksamheten fokuserades på små och medelstora företag samt tillväxtföretag i stället för på forskning och storföretagsprojekt. Nedskärningen inriktades i hög grad på finansiering som främjar energi- och miljömålen, eftersom innovationsverksamheten inom denna sektor till stor del går ut på forskning, samtidigt som det är fråga om en kapitalintensiv sektor och de stora företagen därför spelar en viktig roll som lokomotiv i innovationsverksamheten. Samtidigt upphörde också flera betydande teknologiprogram.

Från år 2016 framåt har innovationsfinansieringen ökat något, och under de senaste åren har Business Finland återgått till att rikta sina finansieringstjänster också till forskningsgrupper och stora företag. 

Andra observationer om indikatorn

Det bör konstateras att även Business Finlands övriga finansiering stöder agendan för hållbar utveckling, samtidigt som alla satsningar som den offentliga sektorn gör bl.a. inom resurseffektiv och kolneutral forskning och utveckling inte syns i denna indikator. Någon specificerad helhetsutredning finns dock inte att tillgå.

Största delen av de naturresurser som förbrukas varje år, uttryckt i massa, är jordmaterial

Bild: Förbrukningen av naturresurser enligt Raw Material Consumption-indelningen. (Källa: Finlands miljöcentral, på finska)

Indikatorn beskriver den inhemska förbrukningen av naturresurser, med avdrag för andelen export och relaterade dolda flöden samt med tillägg för andelen import. Som måttenhet i indikatorn används en massbaserad granskning av allt material som utvinns ur naturen uttryckt i miljoner ton. De olika förbrukningskategoriernas varierande miljökonsekvenser står inte i direkt samband med indikatorn.

Nuläget i Finland

Förbrukningen av naturresurser följs upp i statistiken över materialflöden. Någon årlig statistik över den totala förbrukningen av råvaror finns inte att tillgå, utan granskningen baserar sig på en utredning från år 2015 om användningen av naturresurser inom ramen för den nationella förbrukningen.  En grövre internationell statistik, där betydelsen av export och import inte beaktas nämnvärt, finns att tillgå mer allmänt. Den totala förbrukningen av råvaror (raw material consumption, RMC) innefattar förutom ibruktagande av inhemska råvaror även s.k. dolda flöden som ingår i importen och exporten av råvaror.

Olika typer av jordmaterial, som används i en omfattning av cirka 100 miljoner ton varje år bl.a. för vägbyggen, övrig infrastruktur och övrigt byggande, är den överdrivet mest använda naturresursen.

Samhällets strukturförändring har bidragit till den ökande byggverksamheten i takt med att städerna och tätorterna utvidgats. De naturresurser som används för byggandet av vägar och annan infrastruktur kan i begränsad utsträckning ersättas med högklassiga och säkra återvunna material. Infrastrukturbyggande sköts huvudsakligen av offentliga aktörer. I synnerhet vägnätet uppe i norr måste skyddas noggrant mot frostskador.

För att säkra och kostnadseffektiva återvunna material ska kunna användas i byggverksamheten måste lagstiftningen vara smidig. En ny förtydligad förordning om återvinning av vissa avfall i markbyggnad ger år 2018 tydligare ramar för användning av återvunna material i olika markbyggnadsprojekt.

Den näst största kategorin inom användningen av råvaror är fossila bränslen. När det gäller rundvirke kan en del av materialanvändningen dessutom utnyttjas i form av energi som utvinns ur produktionens biflöden, såsom flis eller avlut från skogsindustrin.

I Finland är metallmineral det tredje största objektet för förbrukning av naturresurser. Finland avviker från många andra EU-länder i det avseendet att dessa råvaror kan utvinnas även från inhemska källor.

Utöver den inhemska användningen kan såväl förnybara naturresurser som metall- och mineralresurser utnyttjas i tillverkningen av exportprodukter som producerats på ett energi- och materialeffektivt sätt.

Målet att åstadkomma ett resurssmart och kolneutralt samhälle utgör en omfattande helhet med komplicerade kopplingar till olika bakomliggande ekonomiska, naturvetenskapliga, sociala och miljörelaterade frågor. Även om det inte är möjligt att med hjälp av några indikatorer täcka alla dessa relaterade aspekter kan indikatorerna ändå illustrera vissa centrala variablers utveckling. Det är viktigt att få en bild av vilka faktorer som påverkar förändringarna och i vilken mån dessa faktorer kan påverkas genom inhemskt beslutsfattande.

Indikatorn för användningen av naturresurser begränsas av att den baserar sig på massa: den ger endast en indirekt bild av användningens miljökonsekvenser och beaktar inte resursernas olikhet, såsom knapphet, förnybarhet eller ersättningsbarhet. RMC ger inte heller akt på vattnets betydelse.

Förbrukningen av naturresurser enligt RMC-indelningen följs för tillfället inte upp regelbundet i Finland. Den ovan angivna grafiska representanten som analyserar förbrukningen av naturresurser enligt RMC-indelningen baserar sig på modelleringar som gjorts inom ramen för olika forskningsprojekt (ENVIMAT, MATPOT). En mer regelbunden uppföljning av förbrukningen av naturresurser som bygger på RMC-indelningen skulle behövas i synnerhet när det gäller att följa upp förändringar i användningen av olika materialkategorier.

Analyser av användningen av naturresurser, uttryckt i massa, på en helhetsekonomisk nivå beskriver dock inte aktörernas resurseffektivitet, specifika effektivitet eller energieffektivitet, som ofta är en avsevärt mer transparent och jämförbar indikator på aktörsnivå i produktionsfasen. Samtidigt beskriver inte heller en sådan indikator olika faktorer som är väsentliga med tanke på produkternas och tjänsternas livscykel, såsom livscykelutsläpp, produktens reparerbarhet, en lång livstid, eller möjlighet till återanvändning eller återvinning.

Erja Fagerlund, arbets- och näringsministeriet