Förutsättningar för hälsa 2020
Dödligheten bland befolkningen i arbetsför ålder har sjunkit, men antalet multisjuka, feta och personer med psykiska problem har ökat

12.4.2021 9.59
Dödligheten bland befolkningen i arbetsför ålder har sjunkit, men antalet multisjuka, feta och personer med psykiska problem har ökat

Till befolkningens vanligaste sjukdomar hör bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar, sjukdomar i rörelseorganen och cancer. Det att allt fler personer i arbetsför ålder har problem med arbetsförmågan och allt fler äldre har nedsatt funktionsförmåga beskriver utvecklingen under det senaste decenniet. Ohälsosam mat är en större riskfaktor bakom icke smittsamma sjukdomar än brist på motion, alkohol och tobak tillsammans. År 2020 påverkades förutsättningarna för hälsa i hög grad dessutom av covid-19-pandemin, som inte hör till uppföljningsindikatorerna för hållbar utveckling. I denna uppföljningstext finns ett särskilt avsnitt om hur coronaviruspandemin har påverkat förutsättningarna för hälsa.

Andelen män och kvinnor i Finland i åldern 20 år eller äldre som upplever att de har en god livskvalitet har ökat under det senaste decenniet

Bild: Andel finländare som upplever att de har en god livskvalitet. (Källa: THL

Den nationella undersökningen om hälsa, välfärd och service, FinSote, beskriver finländarnas välbefinnande och deras upplevelser av social- och hälsovårdstjänsterna i de olika landskapen och inom olika befolkningsgrupper. FinSote genomfördes första gången år 2018 och i fortsättningen utökas samplets storlek minst vart fjärde år så att förändringar kan följas upp på grov nivå landskapsvis (sampelstorlek 3 300/landskap). FinSote ersätter THL:s tidigare undersökning om vuxenbefolkningens hälsa, välfärd och service (ATH), som producerade information om den allmänna utvecklingen av de vuxnas välfärd och tjänster under åren 2010–2017 per region och befolkningsgrupp. Förändringen inom detta fenomen kan således inte undersökas helt exakt, eftersom frågan har förändrats jämfört med den fråga som användes i ATH-undersökningen.

Indikatorn har ett klart samband med temat Jämlika möjligheter till välfärd, där man strävar efter att minska ojämlikheten i fråga om befolkningens hälsa och garantera att alla har tillgång till jämlika och nödvändiga tjänster. Tills vidare kan man utifrån denna indikator inte göra en fullständig bedömning av förändringen eller utvecklingen inom detta delområde, men i fortsättningen är det möjligt att följa utvecklingen.

Bild: Antal invånare som upplever att de har en god livskvalitet, indelat enligt landskap. (Källa: THL)

Nuläget i Finland

Finland kännetecknas av stora skillnader i hälsa och välfärd mellan olika regioner och befolkningsgrupper. Tidigare identifierades ingen skillnad mellan män och kvinnor, men under de senaste fem åren har kvinnornas upplevda livskvalitet varit bättre än männens. Många objektiva indikatorer, såsom THL:s sjuklighetsindex och vissa indikatorer på levnadsstandard, visar på stora skillnader mellan landskapen och kommunerna, men den upplevda välfärden har konstaterats variera i relativt liten grad mellan landskapen (Karvonen 2018). Nylänningarnas upplevda välfärd ligger emellertid på en klart högre nivå än genomsnittet i landet. I en jämförelse mellan de stora städerna har man observerat stora skillnader särskilt i invånarnas upplevda hälsa, levnadssätt och arbetsförmåga. Mellan olika utbildningsgrupper har det konstaterats finnas stora skillnader i hälsa och arbetsförmåga även i de stora städerna (Kaikkonen m.fl. 2013). 

Den senaste utvecklingen i Finland

År 2020 tillades i enkätundersökningen FinSote en del där man utredde hur coronavirusepidemin påverkar vardagslivet och användningen av tjänster. Respondenterna är 20-åriga eller äldre vuxna, och samplet i den del som gällde coronavirusepidemin var 48 400 (2 200/välfärdsområde). Datainsamlingen för epidemidelen började i september 2020 och fortsätter fram till februari 2021. Resultaten grundar sig på de svar som fåtts före slutet av november. Bristen på socialt umgänge och den alltmer utbredda känslan av ensamhet syns överallt i Finland. Allra mest har ensamheten ändå ökat i Helsingfors, där cirka 44 procent av respondenterna upplever en ökad känsla av ensamhet, vilket är en klart större andel jämfört med situationen i hela landet (32 %).

Distansarbetet har ökat i synnerligen varierande takt i de olika regionerna: i Helsingfors har i genomsnitt 74 procent av invånarna börjat arbeta mer på distans under coronavirusepidemin, medan motsvarande andel i hela landet är 48 procent. Många välfärdsrelaterade problem är vanligare bland personer med funktionsnedsättning än bland den övriga befolkningen. Coronavirusepidemin och de åtgärder som vidtagits för att begränsa epidemin har försämrat deras situation ytterligare. Jämfört med den övriga befolkningen (22 %) uppgav en större andel av personerna med funktionsnedsättning (29 %) att ett vårdbesök skjutits upp eller inhiberats sedan början av mars 2020. Vidare har coronaviruspandemin medfört en ökad känsla av ensamhet och försämrat den ekonomiska situationen i högre grad bland personer med funktionsnedsättning än bland den övriga befolkningen. De äldre uppgav oftare än den övriga befolkningen att de lider av sömnsvårigheter och mardrömmar och att deras dagliga motion har minskat.

Andra observationer om indikatorn

Med livskvalitet avses individens bedömning av sitt liv dels i den kulturmiljö och det värdesystem där han eller hon lever, dels i förhållande till individens egna mål, förväntningar, värderingar och annat som är viktigt för honom eller henne. Indikatorn bygger på WHO8-EUROHIS, en koncis men ändå mångdimensionell livskvalitetsindikator som omfattar de fyra dimensionerna av livskvalitet, dvs. den fysiska, psykiska, sociala och miljörelaterade dimensionen.

För att man ska kunna få en helhetsbild över befolkningens välfärd måste de olika dimensionerna och aspekterna beaktas. De objektiva indikatorerna på levnadsförhållandena (t.ex. arbetslösheten) beskriver viktiga delfaktorer av välfärden. De räcker dock inte som sådana, utan det behövs också information om hur medborgarna upplever sitt liv och sin sociala situation. Om denna samlande livskvalitetsindikator i någon region får ett lågt värde i förhållande till exempelvis hela landet, bör man sträva efter att identifiera vilka faktorer som ligger bakom fenomenet.

Övervikt blir allt vanligare i alla befolkningsgrupper, framför allt bland unga män

Bild: Andelen överviktiga män och kvinnor per åldersgrupp. (Källa: THL)

Uppgifterna om övervikt och fetma grundar sig på de längd- och viktuppgifter som samlats in genom undersökningen FinHälsa. Övervikt och fetma hos vuxna definieras med hjälp av kroppsmasseindex (kroppsmasseindex BMI >= vikt-kg/längd- m2) (%), dvs. vikten i relation till längden. Övervikt definieras som BMI >25 och fetma som BMI >30.

Bild: Övervikt hos barn och unga per åldersgrupp och utbildningsnivå. (Källa: THL)

I fråga om barn och unga grundar sig uppgifterna om övervikt och fetma på de längd- och viktuppgifter som registrerats på rådgivningsbyråerna för barnavård och inom skolhälsovården. Uppgifterna överförs till THL som en del av datainsamlingen för Avohilmo. Barnens tillväxt och utveckling följs upp med hjälp av tillväxtkurvor.

Nuläget i Finland

Även om finländarnas hälsa överlag har förbättrats under flera decennier är fetmautvecklingen oroväckande, eftersom fetma är en riskfaktor för flera sjukdomar och försämrar livskvaliteten och funktionsförmågan. 

Det lönar sig att följa upp och ingripa i fetmautvecklingen hos barn, eftersom fetma under barndomen är en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes, men det är inte en oberoende riskfaktor. Med andra ord, om ett barn som har fetma eller övervikt inte lider av fetma i vuxen ålder är sjukdomsrisken densamma som hos personer som aldrig har haft fetma.

Den senaste utvecklingen i Finland

Problemet med fetmaepidemin är att fetman fortsätter in i vuxen ålder. Majoriteten av alla överviktiga barn lider av fetma även som vuxna. Uppskattningsvis 20 procent av alla vuxna med fetma har haft fetma även som barn.

Totalt 17 procent av flickorna i åldern 2–6 år och 27 procent av pojkarna i Finland är åtminstone överviktiga. Av flickorna och pojkarna i samma ålder är 4 respektive 8 procent feta.
Av alla unga vuxna, dvs. vuxna i åldern 18–29 år, är 35 procent av kvinnorna och närmare hälften, dvs. 47 procent, av männen åtminstone överviktiga. Vidare har 19 procent av kvinnorna och 17 procent av männen i samma ålder fetma.

Bland den vuxna befolkningen över 30 år i Finland är 63 procent av kvinnorna och 72 procent av männen åtminstone överviktiga. Vidare har 28 procent av kvinnorna och 26 procent av männen fetma. Nästan varannan man och kvinna (46 %) har bukfetma.

Andra observationer om indikatorn

Fetma ökar risken att insjukna i många olika sjukdomar, såsom typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, astma, sjukdomar i rörelseorganen, demens, depression, sömnapné, gikt, sjukdomar i gallan och bukspottskörteln samt flera cancersjukdomar.

Dessutom kan fetma orsaka menstruationsstörningar, infertilitet och komplikationer under graviditet och förlossning.

I synnerhet fett som samlas kring midjan och fetma i tidig ålder ökar risken för sjukdomar. Bukfetma är kännetecknande särskilt för metaboliskt syndrom, dvs. ett tillstånd där samma person lider av flera störningar som äventyrar hälsan på samma gång.

Fetma och fetmarelaterade sjukdomar leder till att människans funktionsförmåga och arbetsförmåga, och därmed även livskvalitet, försämras.

Sjuklighetsindexet anger att finländarnas hälsa håller på att förbättras i hela landet, men de regionala skillnaderna blir allt större

Bild: THL:s åldersstandardiserade sjuklighetsindex (Källa: THL Grafer som kan laddas ned i bildbanken: https://aineistopankki.thl.fi/l/r-nNgmtMkXVx)

THL:s sjuklighetsindex beskriver sjukligheten bland befolkningen i kommunerna och regionerna i relation till hela landets nivå, och det uppdateras varje år. I indexet beaktas sju olika sjukdomsgrupper och fyra olika viktningsperspektiv, ur vilka sjukdomarnas betydelse bedöms. Indexet innehåller uppgifter om sju olika sjukdomsgrupper: cancer, kranskärlssjukdom, cerebrovaskulära sjukdomar, sjukdomar i rörelseorganen, psykiska störningar, olycksfall och demens. I indexet har förekomsten av respektive sjukdomsgrupp viktats utifrån dess betydelse för befolkningens dödlighet, arbetsoförmåga och livskvalitet samt kostnaderna för hälso- och sjukvården. Mer information om viktkoefficienterna. Indexet för ett område är summan av de viktade sjukdomsgruppsspecifika delindexen. Värdet på indexet är desto högre ju vanligare sjukligheten är i området. Indexets värde för hela landet är 100 poäng för det sista året i tidsserien. 

THL:s sjuklighetsindex har sammanställts för att mäta den regionala variationen i befolkningens sjuklighet och förändringar i sjukligheten i enskilda områden. I fråga om de flesta sjukdomarna varierar förekomsten i hög grad mellan de olika åldersgrupperna, vilket innebär att åldersstrukturen har en stor inverkan på sjuklighetsnivån i ett område. Det åldersstandardiserade indexet beskriver den del av skillnaderna mellan områdena som inte beror på åldersstrukturernas olikhet. 

Nuläget i Finland

En jämförelse mellan städerna med över 50 000 invånare i hela landet (100 poäng) visar att de friskaste invånarna finns i Esbo (73 poäng), Helsingfors (81 poäng) och Vanda (83 poäng). Störst är sjukligheten i Kuopio (129 poäng), Uleåborg (115 poäng), Joensuu (114 poäng) och Kotka (113 poäng).

En jämförelse av landskapen i förhållande till hela landet (100 poäng) visar att befolkningen är friskast på Åland (65 poäng), i Nyland (83 poäng) och i Österbotten (89 poäng). Sjukligheten är störst i Norra Savolax (130 poäng), Norra Karelen (122 poäng), Norra Österbotten (122 poäng), Kajanaland (118 poäng) och Lappland (115 poäng).

Kranskärlssjukdom, sjukdomar i rörelseorganen och psykiska störningar förekommer mest i Östra och Norra Finland. Cancersjukdomar är något vanligare i södra delen av landet än i Mellersta Finland och Norra Finland.

Olycksfall förekommer mest i Lappland och Norra Karelen. Förekomsten av cerebrovaskulära sjukdomar fördelar sig relativt jämnt över hela landet.

Den senaste utvecklingen i Finland

”Sjukligheten ökar i riktning från söder och väster nordösterut, och detta har i mer än hundra år varit ett kännetecknande drag i de regionala hälsoskillnaderna i Finland. Även om befolkningens hälsotillstånd i hela landet har förbättrats är skillnaderna mellan de olika regionerna alltjämt stora och i vissa fall rentav större än tidigare”, berättar forskningsprofessor Seppo Koskinen.

”Under 2000-talet har sjukligheten minskat med 16 procent i hela landet, med 36 procent i de tio friskaste kommunerna, men endast med 5 procent i de tio sjukligaste kommunerna”, fortsätter Koskinen.

Bakom skillnaderna i sjuklighet ligger ärftlighetsfaktorer samt faktorer som rör levnadsförhållanden, levnadssätt och hälso- och sjukvårdsverksamheten. De siffror som presenteras är åldersstandardiserade, vilket betyder att kommunernas varierande åldersstrukturer inte påverkar resultaten.

Andra observationer om indikatorn

THL:s sjuklighetsindex samlar ihop uppgifter om förekomsten av centrala folksjukdomar från flera nationella register. Statistikmaterialet uppdateras varje år i THL:s, Statistikcentralens, Pensionsskyddscentralens, Cancerregistrets och Folkpensionsanstaltens nationella register.

För att säkerställa ett tillräckligt antal fall även på de minsta områdesnivåerna har man i beräkningen av indexet använt uppgifter från tre i rad. I beräkningen av 2010 års index har man exempelvis använt uppgifterna från åren 2008–2010. Trots detta påverkar den slumpmässiga variationen avsevärt resultaten i de minsta kommunerna, och därför presenteras indexen per sjukdomsgrupp endast för kommuner med över 2 000 invånare. För indexets värden har man också beräknat felmarginaler (konfidensintervall). Med hjälp av dem är det möjligt att uppskatta hur den slumpmässiga variationen påverkar indexets värden. Det är nödvändigt att beakta felmarginalerna i tolkningen av de små kommunernas resultat. Alla kommuners index per sjukdomsgrupp inklusive konfidensintervall finns att tillgå i webbtjänsten Terveytemme.fi.

Demensindexets resultat har inte uppdaterats i denna publikation, som gäller perioden 2014–2016. År 2016 ändrades rättigheterna till specialersättning för läkemedel som används för att behandla Alzheimers sjukdom, vilket innebär att resultaten inte kan jämföras med tidigare resultat. I beräkningen av resultaten för THL:s sjuklighetsindex under perioden 2014–2016 har man därför använt resultaten från demensindexet under 2013–2015.

Förekomsten av psykisk belastning är störst bland kvinnor i arbetsför ålder och minst bland män över 65 år

Bild: Andelen betydande psykisk belastning per åldersgrupp bland den finländska vuxenbefolkningen (Källa: THL FinSote 2018 och resultatrapport om FinSote-undersökningen)

förblir oanvända och när det förhindrar potential till handling från att omvandlas till konkreta handlingar. Psykisk belastning minskar människans tro på sina egna påverkansmöjligheter och krafter när det gäller att vara delaktig i samhället. En belastad människa blir lätt utestängd från annat socialt liv, eftersom resurserna går åt till att klara av det som är nödvändigast i vardagen.

Nuläget i Finland

Enligt undersökningarna FinHälsa 2017 och FinSote 2018 upplevde 14 procent av alla unga vuxna i arbetsför ålder, 20–54 år, betydande psykisk belastning, medan motsvarande siffra för vuxna i åldern 55–74 år var 8 procent. Flest rapporter om psykisk belastning kom från kvinnor i åldern 20–54 år (15 %). Omkring en fjärdedel av respondenterna tror inte att de orkar arbeta ända till ålderspensionsåldern. Arbetsförmågan har konstaterats bli sämre med åldern. Enligt undersökningen FinHälsa 2017 bedömer emellertid klart mer än hälften av alla finländare i åldern 60–69 år fortfarande sin arbetsförmåga som fullständig (Koskinen och Sainio 2018). Skillnaderna mellan män och kvinnor var relativt små. Däremot förekom nedsatt arbetsförmåga mer än dubbelt oftare inom den lägsta utbildningsgruppen jämfört med den högsta utbildningsgruppen (33 % vs. 14 %). 

Enundersökning om delaktighet och välbefinnande bland dem som står utanför arbetslivet visar att belastning är ett betydligt vanligare fenomen bland dessa människor än bland den övriga befolkningen. Mätt enligt en enkät som tog fasta på sinnesstämning och ångest var andelen personer med psykisk belastning 34,5 procent. En bedömning som utgår från en enkät som i högre grad betonar förmågan att klara av aktuella bekymmer och uppgifter berörde hela 39,5 procent av respondenterna. En dryg tredjedel av alla respondenter fick ett poängtal i enkäten som tyder på relativt allvarlig psykisk belastning. Denna andel är rentav mer än tre gånger så stor jämfört med hela befolkningen i Finland.

Bland den befolkning i arbetsför ålder som nåddes genom den nationella undersökningen FinHälsa 2017 var förekomsten av psykisk belastning lägre än 15 procent. I undersökningen om vuxenbefolkningens hälsa, välfärd och service (ATH), som omfattar hela befolkningen, var andelen omkring 10 procent (Sotkanet 2018, ind. 4355).

Enligt en bedömning som bygger på en enkät om aktuella bekymmer och förmågan att klara av vardagliga uppgifter var förekomsten av psykisk belastning närmare 40 procent. Detta tal är dubbelt större än resultatet i undersökningen FinHälsa 2017, som omfattar hela befolkningen, där andelen var ungefär 20 procent av personerna i arbetsför ålder (Suvisaari m.fl. 2018).

Den senaste utvecklingen i Finland

Enkätundersökningen Sokra – Koordinationsprojekt för främjande av social delaktighet, som finansieras av Europeiska socialfonden, riktade sig till den andel av befolkningen i arbetsför ålder som är mest utsatt. Målet var att samla information om delaktigheten och välbefinnandet bland dem som står utanför arbetslivet. Informationsbehovet är stort, eftersom det handlar om en befolkningsgrupp som man inte lyckats nå tillräckligt väl i samband med andra befolkningsundersökningar. De som besvarade enkäten hade på olika sätt en utsatt ställning på arbetsmarknaden. Över 70 procent av alla arbetslösa respondenter hade varit arbetslösa längre än ett år och över 50 procent längre än två år. En dryg tredjedel av respondenterna var sysselsatta exempelvis genom rehabiliterande arbetsverksamhet, arbetsprövning eller lönesubventionerat arbete.  Sammanlagt 16,5 procent var invalidpensionerade eller långtidssjuka eller fick rehabiliteringsstöd.

Respondenterna upplevde att det var mycket svårt för dem att klara sig ekonomiskt, och många hade svårigheter att få sina grundbehov tillfredsställda. Närmare 60 procent upplevde att det var svårt att täcka hushållets alla utgifter. Detta är en hög andel, nästan dubbelt högre jämfört med hela befolkningen. Många hade också svårigheter med att förutse sina inkomster och planera framtiden. Endast en tredjedel av respondenterna uppgav att de visste hur höga inkomster de kommer att ha nästa år. Majoriteten av respondenterna levde i ekonomisk ovisshet och kunde inte planera sitt liv långt framåt i tiden.

Respondenterna upplevde att deras hälsotillstånd var ganska dåligt, och många var långtidssjuka. Det upplevda hälsotillståndet var betydligt lägre än i andra undersökningar som omfattar hela befolkningen. Totalt 55 procent av alla som besvarade enkäten ansåg att deras hälsotillstånd var på medelmåttig nivå eller sämre, medan motsvarande andel av hela befolkningen är nästan hälften mindre, dvs. 28 procent. Kvinnorna ansåg sig vara i betydligt sämre hälsotillstånd jämfört med männen.

Nästan var fjärde respondent kände sig ensam konstant eller rätt ofta. Det är nästan tre gånger fler jämfört med hela befolkningen. Enligt forskare Lars Leemann har en konstant eller återkommande känsla av ensamhet tolkats som ett av de viktigaste tecknen på utslagning. Känslan av ensamhet är också nära förknippad med sjukdomar som försvagar funktionsförmågan.

Andra observationer om indikatorn

Den huvudsakliga genomföraren av Sokra-projektet är THL, men projektet genomförs delvis också av Diakoniyrkeshögskolan. Enkäten genomfördes innan aktiveringsmodellen inom utkomstskyddet för arbetslösa trädde i kraft. Totalt 789 representanter för målgrupperna besvarade enkäten. Med hjälp av undersökningen kommer man att utveckla bl.a. en delaktighetsindikator, som ska användas till att mäta i vilken grad människornas upplevda delaktighet har samband med deras välbefinnande. Indikatorn behövs bl.a. för att mäta hur slagkraftiga tjänsterna enligt socialvårdslagen är.

Hot och våld utövas oftare än tidigare av personer inom offrets närmaste krets än av okända

Bild: Personer som blivit utsatta för hot och våld indelat enligt kön och enligt relationen mellan förövaren och offret 2012–2017 % (Källa: THL:s statistikrapport 40/2018 om våld i nära relationer)

Statistikrapporten är den första statistiken om våld i nära relationer som THL har publicerat. Det är fråga om en samlad statistik som bygger på all hittills publicerad statistik om våld i nära relationer. Våldet i nära relationer beskrivs utifrån dess förekomst i befolkningsundersökningar, närmare bestämt utifrån antalet klienter som kontaktat myndigheter på grund av våld i nära relationer, som hänvisats till medling i brott- och tvistemål eller som använt särskilda tjänster som är avsedda för offer för våld i nära relationer samt via verksamhetsmodeller som utvecklats för att identifiera våld i nära relationer. Det totala antalet respondenter i undersökningen var 6 141–7 746. Av dessa var 2 758–3 461 män och 3 354–4 285 kvinnor. 

Uppgifterna på indikatorbilden har fåtts från den nationella brottsofferundersökning som genomförs varje år i Finland. År 2017 besvarades enkätundersökningen av sammanlagt 6 222 personer i åldern 15–74 år som bor stadigvarande i Finland.

Nuläget i Finland

Enligt brottsofferundersökningen blev 2,5 procent av männen och 4,8 procent av kvinnorna i åldern 15–74 år utsatta för hot och våld i sin parrelation. 

I brottsofferundersökningen rapporterade en något större del av männen än av kvinnorna att de blivit utsatta för våld som begåtts av någon annan nära bekant, när man beaktar alla former av våld som undersökts. Ett undantag utgör sexuellt våld eller försök till sådant våld. Fler kvinnor än män uppgav att de blivit utsatta för sexuellt våld där förövaren varit en annan nära bekant person. När det gäller våld som begåtts av en okänd eller halvbekant person noterades ingen skillnad mellan kvinnor och män när man beaktar alla former av våld sammanlagt. (Danielsson & Näsi 2018.)

En betydande skillnad mellan könen är att kvinnor oftare än män har blivit utsatta för våld eller hot av sin nuvarande eller tidigare partner. I fråga om andra förövargrupper, såsom våld i parrelation, noteras ingen skillnad mellan könen. Antalet fall av upplevt våld och hot som begås av en nuvarande eller tidigare partner verkar ha minskat under åren 2012–2017 bland både män och kvinnor, medan antalet fall av våld och hot som begås av en okänd person har ökat.

Den senaste utvecklingen i Finland

Förekomsten av våld och hot har varit relativt stabil under åren 2012–2017. Det bör noteras att förekomsten av så gott som alla former av våld eller hot har varit relativt stabil genom åren. Som exempel kan nämnas att förekomsten av hot har bibehållits på samma nivå under granskningsperioden bland både män och kvinnor. Förekomsten av upplevt fysiskt våld bland män minskade under åren 2012–2014 men har därefter hållits på stabil nivå. Kvinnor har oftare än män rapporterat om lindrigare former av fysiskt våld, såsom att bli knuffad eller greppad, men när det gäller allvarligare fysiskt våld har det inte funnits någon skillnad mellan könen. I fråga om sexuellt våld kan man se en klar skillnad mellan könen: omkring två procent av kvinnorna och mindre än en procent av männen har uppgett att de blivit utsatta för sexuellt våld eller försök till sexuellt våld.

När det gäller upplevelser av våld har respondenterna i en undersökning om våld mot kvinnor som genomfördes år 2012 ombetts berätta om våld som de upplevt under det senaste året respektive, om de är 15 år eller äldre, de tre senaste åren. Av alla finländska kvinnor som besvarade enkäten uppgav fem procent att de under det senaste året hade blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin nuvarande eller tidigare partner och sju procent att någon annan person utövat denna typ av våld mot dem. Av alla finländska kvinnor som var 15 år eller äldre uppgav 31 procent att de blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin nuvarande eller tidigare partner någon gång under sin livstid och 33 procent att någon annan person utövat denna typ av våld mot dem.

I den jämställdhetsbarometer som genomfördes år 2017 (N = 1 678) ombads respondenterna berätta om de upplevt sexuella trakasserier under de två föregående åren. Totalt 38 procent av kvinnorna och 17 procent av männen uppgav att de hade upplevt sexuella trakasserier. De som hade upplevt sexuella trakasserier uppgav oftast att förövaren varit en person som de inte känt (46 % av kvinnorna, 35 % av männen) eller någon annan bekant (32 % av kvinnorna, 32 % av männen). Omkring en femtedel uppgav att förövaren varit en arbetskamrat (20 % av kvinnorna, 21 % av männen) eller en person som hör till deras vänskapskrets (17 % av kvinnorna, 17 % av männen). En mindre del av dem som upplevt sexuella trakasserier uppgav att förövaren varit en före detta make eller partner (6 % av kvinnorna, 4 % av männen) eller deras nuvarande make eller partner (2 % av kvinnorna, 2 % av männen). När man jämför siffrorna bör det observeras att en och samma respondent kan ha blivit trakasserad på många olika sätt och av flera än en person. 

Hur påverkar coronaviruspandemin finländarnas förutsättningar för hälsa?

Coronavirusepidemin och de restriktioner och rekommendationer som utfärdats i anslutning till den har i hög grad påverkat befolkningens välbefinnande och levnadsförhållanden, servicesystemet och användningen av tjänster samt nationalekonomin. Många ogynnsamma effekter var som kraftigast på våren under undantagsförhållandena, och under sommaren såg man tecken på att situationen till många delar lugnade ner sig. Under hösten gav den andra epidemivågen dock upphov till en ovisshet som återspeglar sig i befolkningens välfärd, tjänsterna och ekonomin. Under epidemin verkar det inte ha skett någon betydande förändring i finländarnas sinnesstämning jämfört med tidigare år. Psykiska symptom har emellertid observerats i högre grad inom vissa grupper, exempelvis bland studerande, äldre och hälso- och sjukvårdspersonalen. Epidemin har på många sätt påverkat människornas vardag och levnadsvanor. Allt fler uträttar sina ärenden på nätet och arbetar på distans. Det sociala umgänget har minskat, och många upplever att de allt oftare känner sig ensamma. Ett annat allmänt fenomen har varit sömnsvårigheter. När det gäller motion på fritiden och matvanor har det skett både positiva och negativa förändringar.

Coronavirusepidemins effekter på befolkningens vardagsliv och levnadsvanor var som kraftigast på våren, då de restriktioner som infördes under den första epidemivågen var i kraft. I och med att restriktionerna avvecklades stabiliserade sig situationen något, och läget var positivare på hösten än på våren. Om epidemiläget förvärras och drar ut på tiden är det dock möjligt att också de negativa effekterna på människornas vardag ökar, liksom även människornas hälsoskadliga levnadsvanor. Europas försvårade ekonomiska läge återspeglar sig också i Finland, och om epidemin förvärras och förlängs kommer det sannolikt att leda till större ekonomiska problem och relaterade bekymmer för befolkningen mot slutet av året.  

Konsekvenserna av den första epidemivågen visade sig snarare som permitteringar än som stigande arbetslöshetssiffror. Permitteringarna och arbetslösheten har lett till att allt fler lider av ekonomiska problem och oroar sig för att deras inkomst inte ska räcka till. Även det faktum att behovet av grundläggande utkomststöd har ökat visar på växande ekonomiska problem. Epidemin verkar ha resulterat i en försämrad situation i synnerhet för de personer och familjer som hade ekonomiska problem redan före epidemins utbrott. Enligt socialarbetarna har de ekonomiska svårigheterna visat sig i kommunerna bl.a. som ett ökat behov av mathjälp. Överlag har coronavirusepidemin i hög grad påverkat ekonomin och välfärden för de personer som redan före epidemin på olika sätt har varit i svåra sociala situationer. Exempel på personer som är i en sådan svår situation är de som behöver utkomststöd, rehabiliteringsklienter inom mentalvården och missbrukarvården, bostadslösa samt personer med utländsk bakgrund i arbetsför ålder. Många riskgrupper hamnade på våren utanför tjänsterna eller blev utan tjänster, då den personliga betjäningen och gruppverksamheten begränsades.

De äldre har varit i en särskilt utmanande situation med hänseende till restriktionerna. Begränsningarna av sociala kontakter har lett till ensamhet och, parallellt med att all motions- och hobbyverksamhet avbrutits, till nedsatt funktionsförmåga. Även exempelvis personer med funktionsnedsättning som bor ensamma har haft svårt att upprätthålla sociala relationer och en växelverkan. När det gäller barnens och familjernas välbefinnande kan man se både en positiv och en negativ utveckling. För vissa har undantagsförhållandena inneburit mindre stress och mer gemensam tid, men för många har de lett till större psykisk belastning och konflikter. I småbarnsfamiljer har det blivit svårare att samordna arbete och familj samtidigt som den ekonomiska ovissheten har ökat. Under restriktionerna användes skyddshemmens tjänster och hjälptelefonerna mot våld i nära relationer i mindre grad. Detta ledde till att servicebehovet dämdes upp, vilket syntes som en betydande ökning i användningen av hjälptelefonerna efter våren. Via de tjänster som är avsedda för personer som upplever våld har man sett tecken på att fallen av kontrollerande våld ökat. Hjälp söktes för våldssituationer klart mer än tidigare via chat-tjänsterna. Källa: THL rapport 14/2020 Laura Kestilä, Vuokko Härmä och Pekka Rissanen (red.) Covid-19-epidemins konsekvenser för välfärden, servicesystemet och nationalekonomin (på finska). Expertutvärdering, hösten 2020.

Heli Kuusipalo, , Institutet för hälsa och välfärd