Arbetslivets kvalitet och förändring 2021
Arbetslivets kvalitet hölls på stabil nivå trots coronaviruspandemin, sysselsättningen sjönk och antalet arbetstimmar minskade

5.1.2022 14.33 | Publicerad på svenska 24.3.2022 kl. 15.22
Kuvituskuva artikkeliin. Kuvassa naiset retkeilemässä ja istuvat kalliolla tietokone sylissä.

Sysselsättningen sjönk och antalet permitteringar steg till en rekordhög nivå år 2020 i och med coronaviruspandemin och de åtgärder som vidtogs för att begränsa pandemin. Sysselsättningen återhämtade sig snabbt efter krisen men antalet arbetstimmar förblev lågt, vilket återspeglade sig som en ökad undersysselsättning. Den svaga produktivitetsutvecklingen har fortsatt. Arbetslivets kvalitet hölls på stabil nivå bland löntagarna i genomsnitt, men exempelvis bland unga, ensamboende och vårdanställda har belastningen ökat. Skillnaderna mellan olika grupper av anställda när det gäller arbetslivets kvalitet är stora, och om pandemin fortsätter kan dessa skillnader bli ännu större.

Coronaviruspandemin orsakade en tillfällig svacka i sysselsättningen, men antalet arbetstimmar minskade

Sysselsättningsgraden i Finland. (Källa: Statistikcentralen)

Befolkningen blir allt äldre och antalet barn är historiskt lågt. I en situation som denna är en hög sysselsättningsgrad ett absolut måste för att ett välfärdssamhälle ska kunna finansieras på lång sikt. En hög sysselsättning möjliggör ett beskattningsutfall som kan användas till att finansiera de offentliga tjänsterna. En hög sysselsättningsgrad bidrar också till att förebygga ojämlikhet. När en stor andel av befolkningen har löneinkomster är det möjligt att hålla inkomstskillnaderna låga utan stora transfereringar. Följaktligen främjar en hög sysselsättning samhällets hållbarhet både ekonomiskt och socialt sett. Med sysselsättningsgrad avses andelen sysselsatta personer av befolkningen i arbetsför ålder (15–64 år).

Nuläget i Finland

Sysselsättningsgraden vände tillfälligt nedåt efter att coronaviruspandemin hade spridit sig till Finland i mars 2020. Sysselsättningen återhämtade sig dock snabbt, och redan hösten 2021 var den tillbaka på samma nivå som före coronaviruspandemin. År 2019, före coronaviruspandemin, var sysselsättningsgraden i Finland som högst under 2000-talet: 71,6 procent. År 2020 var sysselsättningsgraden i Finland en procentenhet lägre, dvs. 70,7 procent.

Det minskade antalet arbetstillfällen under coronaviruskrisen kanaliserades till stor del som permitteringar. Antalet permitterade ökade under år 2020 till en rekordhög nivå, då storskaliga permitteringar genomfördes särskilt inom servicebranscherna. Största delen av de permitterade fick återgå till sitt arbete före utgången av 2021.

Trots att sysselsättningsgraden återhämtat sig från den svacka som coronaviruspandemin orsakade, skedde inte samma återhämtning i fråga om antalet utförda arbetstimmar ännu under år 2021. Den snabba återhämtningen i sysselsättningsgraden kan delvis förklaras med att antalet deltidsanställda har ökat.

Sysselsättningsgraden i Finland ligger alltjämt några procentenheter lägre än nivån i de övriga nordiska länderna. Denna skillnad kan förklaras med att Finland har en högre andel heltidsarbete jämfört med de övriga nordiska länderna. Mätt enligt sysselsättningsgraden i heltidsekvivalenter, som beaktar antalet arbetstimmar, är sysselsättningen på en högre nivå i Finland jämfört med Danmark och Norge, men alltjämt på en något lägre nivå än i Sverige. I europeisk jämförelse är sysselsättningsgraden i Finland högre än genomsnittet.

Statsminister Marins regering har satt som mål att uppnå en sysselsättningsgrad på 75 procent år 2025. Ministeriernas kanslichefer föreslår i sin tjänstemannasyn Möjligheter för Finland (2019) att man på lång sikt ska eftersträva en sysselsättningsgrad på 80 procent.

Den senaste utvecklingen i Finland

Trots att sysselsättningsgraden år 2019 var högre än vad den varit under flera decennier, var den ändå lägre än under de sista åren av 1980-talet innan 1990-talets recession bröt ut. Sysselsättningen bland kvinnorna var högre år 2019 än vad den någonsin varit under Finlands historia. Vidare var åldersstrukturen ännu under 1990-talet klart gynnsammare jämfört med nuläget. År 2020 sjönk sysselsättningsgraden tillfälligt med en procentenhet på grund av coronaviruspandemin.

Med undantag av Norge ökade sysselsättningsgraden i alla nordiska länder innan coronaviruspandemin bröt ut. Sysselsättningsskillnaden i förhållande till de andra nordiska länderna har minskat något under de senaste åren. Den nya statistikföringsmetoden i arbetskraftsundersökningen har också lett till att skillnaderna i sysselsättningsgraden mellan de olika nordiska länderna har minskat.

Andra observationer om indikatorn

Datainsamlingen och definitionerna i anslutning till arbetskraftsundersökningen sågs över i början av 2021 i alla EU-länder och bland annat i Norge. Följaktligen är tidsserien för sysselsättningsgraden i Finland omkring en procentenhet lägre än tidigare. Minskningen kan huvudsakligen förklaras med att en mer exakt datainsamlingsmetod har använts. I och med denna förändring kan situationen i Finland bättre jämföras med situationen i de övriga nordiska länderna.

Under coronaviruspandemin ökade antalet permitterade explosionsartat. Permitteringarna är ett komplicerat fenomen med tanke på sysselsättningsgraden, eftersom sysselsättningsgraden inte fullt ut beaktar antalet permitterade. Personer som är permitterade i mindre än tre månader klassificeras som sysselsatta i arbetskraftsundersökningen.

Enligt vedertagen praxis mäts sysselsättningsgraden upp till 64 års ålder. Sysselsättningen bland 65-åringar och äldre syns inte i sysselsättningsgraden. Allteftersom pensioneringsåldern stiger kan det i framtiden vara ändamålsenligt att undersöka sysselsättningen också bland äldre.

Arbetsproduktiviteten uppvisar en svag utveckling

Arbetets produktivitet (Källa: OECD Statistics)

Arbetets produktivitet mäts i detta sammanhang som bruttonationalprodukt (BNP) per arbetad timme, som ställs i förhållande till motsvarande genomsnitt i EU och euroområdet. Tillväxttakten i arbetets produktivitet i kombination med sysselsättningsgraden anger hur hållbar den finländska välfärdsmodellen är ekonomiskt sett.

Nuläget i Finland

Arbetets produktivitet är i Finland 11,9 procent högre än i hela EU i genomsnitt och 1,3 procent högre än i euroområdet i genomsnitt.

Finland ligger långt bakom de övriga nordiska länderna samt bland annat Tyskland och Frankrike när det gäller arbetets produktivitet.

Den senaste utvecklingen i Finland

Arbetets produktivitet har i Finland alltsedan rekordåret 2007 minskat avsevärt i förhållande till konkurrentländerna. Bakom denna utveckling ligger en strukturförändring inom industrin. Arbetets produktivitet försämrades i Finland i förhållande till genomsnittet bland EU-länderna från 2007 till 2015, varefter produktiviteten steg under de följande två åren. Under åren 2017–2020 försämrades dock arbetets produktivitet igen i förhållande till konkurrenterna.

Under tiden efter finanskrisen har produktivitetstillväxten varit anspråkslös i hela EU-området. I Finland har produktiviteten dock ökat i långsammare takt än genomsnittet under denna period.

Finland hamnade under åren 2007–2015 på efterkälken i förhållande till sina konkurrenter särskilt när det gäller produktiviteten inom industrisektorn. Under åren 2015–2020 har produktivitetstillväxten i förhållande till konkurrentländerna däremot varit särskilt anspråkslös i servicebranscherna och i byggbranschen. Mätt enligt total produktivitet är det produktiviteten inom informations- och kommunikationssektorn som har ökat mest efter år 2017, och detsamma har hänt även i konkurrentländerna.

Andra observationer om indikatorn

Viktiga orsaker bakom den kalkylerade produktivitetsminskningen i Finland efter finanskrisen är enligt produktivitetsnämndens rapport (Finansministeriets publikationer 2019:21) den chock som drabbade elektronikindustrin och nationalekonomins försvagade konkurrenskraft.

Undersysselsättningen vände brant uppåt i och med coronaviruspandemin

Andelen undersysselsatta av alla sysselsatta samt låginkomstgraden. (Källa: Statistikcentralen: inkomstfördelningsstatistik och arbetskraftsstatistik)

Med undersysselsatta avses den andel av alla sysselsatta som arbetar deltid och som skulle vilja arbeta flera timmar i veckan. Med låginkomstgrad avses i detta sammanhang de företagar- och löntagarhushåll bland den arbetande befolkningen vars disponibla penningsinkomster (exkl. försäljningsvinster) är lägre än 60 procent av samtliga hushålls ekvivalenta medianinkomst. Det huvudsakliga målet med indikatorn är att beskriva sysselsättningens kvalitetsmässiga utveckling. Undersysselsättningen och låginkomstgraden beskriver sysselsättningens kvalitet och ger därmed också en bild av det finländska arbetslivets sociala hållbarhet.

Nuläget i Finland

Andelen undersysselsatta var omkring 7,3 procent år 2020, och andelen låginkomsttagare av den arbetande befolkningen var 3,2 procent år 2019. Låginkomstgraden är 2,0 procent bland löntagarna och 10,8 procent bland företagarna. Andelen undersysselsatta ökade bland både män och kvinnor från och med 2019. Antalet undersysselsatta män ökade mer än antalet undersysselsatta kvinnor, men undersysselsättning är alltjämt ett vanligare fenomen bland kvinnor än bland män. År 2020 var 56 procent av alla undersysselsatta kvinnor.

I internationell jämförelse har Finland, beroende på vilken indikator som används (både Eurostat och OECD), vid sidan av de övriga nordiska länderna bland den lägsta andelen låginkomsttagare i världen. I Eurostats (EU-SILC) statistik över fattigdomsrisken bland den arbetande befolkningen uppvisar Finland bland de bästa resultaten av alla EU-medlemsländer både 2019 och 2020. Enligt Eurostat var andelen arbetande låginkomsttagare (hushållens inkomster är mindre än 60 procent av medianinkomsterna) av alla sysselsatta i Finland år 2020 totalt 3,1 procent, vilket var 0,2 procentenheter mer än år 2019.

En OECD-jämförelse visar att antalet ofrivilligt deltidssysselsatta i Finland är högre än genomsnittet. Deltidsarbete förekommer i Finland i mindre grad än i OECD-länderna i genomsnitt, men en relativt stor andel av allt deltidsarbete, cirka en fjärdedel, är ofrivilligt och beror på brist på heltidsarbete.

Den senaste utvecklingen i Finland

Antalet arbetstimmar minskade drastiskt bland både heltids- och deltidssysselsatta löntagare på våren 2020 i och med coronaviruspandemin, vilket har återspeglat sig som en kraftig ökning i antalet undersysselsatta år 2020. Restriktionerna och kundbortfallet ledde till att arbetstillfällena minskade i synnerhet inom servicebranscherna. Detta drabbade heltidsanställda bland annat i form av deltidspermitteringar och deltidsanställda i form av allt färre arbetstimmar.

År 2020 ökade inte andelen deltidsarbete i sig, men det minskade antalet arbetstimmar har lett till ett ökat antal undersysselsatta. Andelen deltidsarbete började emellertid öka år 2021, vilket kan tolkas som ett tecken på att undersysselsättningen kommer att hållas på en hög nivå, om än av andra orsaker än år 2020.

Låginkomstgraden har sjunkit avsevärt under de senaste tio åren, både bland löntagarna och bland företagarna. Tills vidare finns det dock inga indikatoruppgifter som skulle beskriva läget under coronaviruspandemin.

Andra observationer om indikatorn

Sysselsättningens kvalitet kan beskrivas förutom utifrån låginkomstgraden och undersysselsättningen även utifrån bland annat utvecklingen av visstidsanställningar och andra atypiska anställningar. År 2020 var 14,9 procent av löntagarna visstidsanställda. Detta är en mindre andel än året innan. Det att andelen minskat beror delvis på coronaviruspandemin, eftersom många avtal om visstidsanställningar inte förnyades under pandemin. På lång sikt har andelen visstidsanställningar bibehållits på samma nivå som tidigare. Omkring 60 procent av de visstidsanställda löntagarna är kvinnor.

Löntagarnas upplevda psykiska arbetsbelastning har slutat öka

Psykisk och fysisk arbetsbelastning. (Källa: Arbets- och näringsministeriet)

De anställdas upplevda psykiska och fysiska arbetsbelastning utgör en måttstock på hur belastande ett arbete är. Belastning som pågår en längre tid försämrar arbetshälsan och arbetsförmågan. Förutom människans egna psykiska och fysiska resurser är också bland annat upplevelser av meningsfullhet och lärande som arbetet erbjuder samt påverkansmöjligheter i arbetet till hjälp när det gäller att reglera skadlig belastning. 

Nuläget i Finland

År 2020 upplevde 37 procent av löntagarna att deras arbete var fysiskt tungt. I detta avseende har männen och kvinnorna samma erfarenheter. Totalt 60 procent av löntagarna upplever att de har ett psykiskt belastande arbete. Kvinnor upplever oftare än män att deras arbete är psykiskt tungt.

Den senaste utvecklingen i Finland

Den fysiska arbetsbelastningen har hållits på stabil nivå under de senaste åren. I början av 2000-talet upplevde kvinnorna oftare än män att deras arbete var fysiskt belastande, men i början av 2020-talet hade skillnaden mellan män och kvinnor suddats ut. Den psykiska arbetsbelastningen har ökat under en längre tid, men trenden har jämnat ut sig under år 2020. 

Andra observationer om indikatorn

Innan coronaviruspandemin bröt ut pekade kurvan för psykisk arbetsbelastning uppåt, men år 2020 vände kurvan nedåt. En undersökning som Arbetshälsoinstitutet gjort ger dock vid handen att arbetshälsan bland unga vuxna och ensamboende har försvagats under pandemin. Inom social- och hälsovårdsbranschen har pandemin medfört en stor belastning i synnerhet på unga arbetstagare och vissa yrkesgrupper, såsom röntgenskötare, sjukvårdare, laboratorieskötare och laboranter samt närvårdare och primärskötare. Dessa förändringar återspeglar sig inte i resultaten för samtliga löntagare.

Möjligheterna att påverka det egna arbetet har inte förändrats

Möjligheterna att påverka arbetet. (Källa: Arbets- och näringsministeriet)

Möjligheterna att påverka arbetet hjälper den anställda att balansera arbetets krävande natur och anpassa det efter sina egna resurser. Påverkansmöjligheterna beskrivs med hjälp av en summavariabel, som inkluderar uppgifter om löntagarnas möjligheter att påverka sina arbetsuppgifter, arbetstakten och arbetsfördelningen. Ju högre värde summavariabeln får på en skala från ett till tio, desto bättre är påverkansmöjligheterna.

Nuläget i Finland

Möjligheterna att påverka det egna arbetet hade inte förändrats nämnvärt från föregående år. Högre tjänstemän har avsevärt bättre möjligheter att påverka sitt arbete jämfört med lägre tjänstemän och arbetstagare. Män kan påverka sitt arbete klart oftare än kvinnor.

Påverkansmöjligheterna i Finland är i europeisk jämförelse på relativt hög nivå. Till exempel en europeisk arbetslivsundersökning från år 2015 visar att Finland toppar statistiken i Europa när det gäller löntagarnas möjligheter att påverka beslut som gäller deras eget arbete och den ordning i vilken de utför sina arbetsuppgifter. Det är också vanligare än genomsnittet i EU-länderna att de finländska löntagarna kan påverka arbetsmetoderna.

Den senaste utvecklingen i Finland

Möjligheterna att påverka arbetsuppgifterna, arbetstakten och arbetsfördelningen, som mäts med hjälp av arbetslivsbarometern, har inte förändrats nämnvärt sedan början av 2000-talet. Enligt Statistikcentralens arbetslivsundersökning ökade möjligheterna att påverka arbetsuppgifterna och arbetsfördelningen mellan åren 1984 och 1997, men efter det har trenderna jämnat ut sig. Möjligheterna att påverka arbetstakten har inte ökat ens på längre sikt.

Andra observationer om indikatorn

Indikatorn har beräknats på grundval av tre frågor som mäter påverkansmöjligheterna. En bredare analys av påverkansmöjligheterna visar att möjligheterna att påverka exempelvis när och var arbetet ska utföras har ökat avsevärt under de senaste åren. Av Statistikcentralens arbetslivsundersökning från 2018 framgick att 44 procent av löntagarna kan påverka sina arbetstider avsevärt. Arbetslivsbarometern 2020 ger i sin tur vid handen att 36 procent av arbetstagarna kan påverka var arbetet ska utföras.

Allt fler löntagare upplever att de hela tiden kan lära sig något nytt i sitt arbete

Min arbetsplats är sådan att man hela tiden kan lära sig nya saker där. (Källa: Arbets- och näringsministeriet)

Arbetslivet kräver allt mer färdigheter och kompetens i och med att yrkena och arbetsuppgifterna förändras, tekniken utvecklas och digitala arbetsverktyg tas i bruk. Det hör till vardagen i arbetslivet att studera och lära sig nytt.

Majoriteten av löntagarna lär sig hela tiden något nytt i sitt arbete. Indikatorn beskriver överlag hurdana möjligheter att lära sig nytt som det erbjuds på arbetsplatsen. Möjligheten att lära sig nytt anger emellertid inte hur kunnandet i arbetet utvecklas och hur många i arbetslivet som de facto lär sig och studerar aktivt. Exempelvis deltagande i sådan utbildning som erbjuds av arbetsgivaren, självständiga studier och lärande i arbete under handledning kompletterar bilden av kompetensutveckling.

Nuläget i Finland

År 2020 upplevde hela 85 procent av löntagarna att de hela tiden kan lära sig något nytt på sin arbetsplats. Sammanlagt 38 procent ansåg att beskrivningen överensstämde mycket väl med den egna arbetsplatsen. Männens och kvinnornas upplevelser skiljer sig inte från varandra. De högre tjänstemännen är helt klart nöjdare med de möjligheter att lära sig nytt som erbjuds på arbetsplatsen jämfört med de lägre tjänstemännen eller arbetstagarna.

Cirka hälften (51 %) av löntagarna deltog i utbildning som erbjuds av arbetsgivaren. Antalet arbetsdagar som använts till utbildning var i medeltal 4,5. Totalt 27 procent av löntagarna studerade under handledning i sitt arbete.

Det är vanligare att löntagarna satsar på att utveckla sin kompetens självständigt än att de deltar i utbildning. År 2020 uppgav 61 procent av löntagarna att de studerat självständigt under de senaste 12 månaderna, och 61 procent hade studerat med hjälp av webbmaterial. Andelen löntagare som studerade med hjälp av webbmaterial ökade avsevärt jämfört med föregående år, hela nio procentenheter.

Hög kompetens och inlärningsmöjligheter som erbjuds i arbetslivet utgör en av hörnstenarna i det finländska arbetslivet, och Finland anses i många undersökningar höra till toppländerna i världen i detta avseende (bl.a. i den internationella vuxenundersökningen och i den europeiska arbetslivsundersökningen). I Finland tenderar kompetensutvecklingen dock, även enligt internationella undersökningar, att anhopas hos dem som i och med sin utbildning, sin ställning på arbetsmarknaden och sina arbetsuppgifter redan har en god kompetens samt goda färdigheter och utvecklingsmöjligheter. Dessutom satsar finländarna mindre på att utveckla sin kompetens i takt med att de blir äldre.

Anhopningen av lärandet är ett oroväckande fenomen med tanke på arbetslivets hållbarhet, eftersom det har förutspåtts att det i framtiden kommer att behövas alltmer hög kompetens på arbetsmarknaden. Regeringen har infört en reform av det kontinuerliga lärandet för att göra det möjligt att utveckla kompetensen i olika skeden av livet och karriären.

Den senaste utvecklingen i Finland

Trenden att lära sig nytt har ökat alltsedan denna indikator började följas upp, och år 2020 upplevde fler än någonsin tidigare under uppföljningsperioden att de kan lära sig något nytt i sitt arbete. Andelen löntagare som deltar i utbildning som bekostas av arbetsgivaren, drygt 50 procent, har däremot inte förändrats nämnvärt sedan år 2005. Det är emellertid något vanligare nu än i början av 2000-talet att delta i utbildning. Antalet arbetsdagar som använts för utbildning har minskat trendartat sedan början av 2000-talet. Antalet löntagare som studerar med hjälp av webbmaterial har ökat avsevärt under de allra senaste åren. 

Lönegapet mellan män och kvinnor minskar i långsam takt

Lönejämställdheten. (Källa: Statistikcentralen)

Segregationen mellan branscherna är kraftig på arbetsmarknaden, och detta återspeglar sig tydligt som löneskillnader mellan män och kvinnor. Kvinnor och män arbetar inom olika branscher och med olika uppgifter, och inom kvinnodominerade branscher är lönerna lägre än inom mansdominerade branscher. Männens inkomstutveckling är kraftigare än kvinnornas, vars inkomstutveckling bromsas upp till exempel av längre familjeledigheter jämfört med männen. 

Löneskillnaden mellan kvinnor och män har beräknats utifrån de heltidsanställda löntagarnas genomsnittliga månadsinkomster för ordinarie arbetstid (Statistikcentralens inkomstnivåindex). Inkomstnivåindexet innehåller inte övertidsarbete, och i regel inte heller deltidsarbete. Det används till att mäta löneskillnaden enligt juridiskt kön.

Nuläget och den senaste utvecklingen i Finland 

Löneskillnaden mellan könen är stor i Finland. Kvinnornas månadsinkomster utgör enligt Statistikcentralens inkomstnivåindex i genomsnitt 84 procent av männens månadsinkomster.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Finland är enligt Eurostat de åttonde största i EU, dvs. klart större än i EU i genomsnitt. I Sverige var kvinnornas löneandel i genomsnitt 88 procent av männens lön år 2018, dvs. 4 procentenheter mer än i Finland.

Målet med regeringens och arbetsmarknadens centralorganisationers likalönsprogram 2020–2023 är att minska den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män och att fullfölja principen om lika lön enligt jämställdhetslagen. Enligt lagen ska man betala lika lön för lika eller likvärdigt arbete oberoende av kön.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män har minskat konsekvent, men långsamt, under 2000-talet. I början av 2000-talet uppgick kvinnornas månadsinkomster till i genomsnitt 80 procent av männens inkomster.

De stora finländska företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna ligger på internationell medelnivå

Inom ramen för projektet SIHTI utredde man under 2020 hur de finländska företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna realiseras i förhållande till de förväntningar som fastställts i FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter (UNGP). Förväntningarna gäller företagens verksamhetspolitiska åtaganden, processer, praxis och förmåga att reagera på negativa konsekvenser för de mänskliga rättigheterna.

Utredningen omfattade 78 finländska företag. Företagen valdes från den lista över de 500 omsättningsmässigt största företagen i Finland som tidningen Talouselämä publicerade år 2019. Av företagen på listan lämpade sig 29 företag för bedömning enligt en branschspecifik metod som utvecklats av Corporate Human Rights Benchmark. De 49 andra största företagen valdes från TE500-listan med hjälp av centrala UNGP-indikatorer.

Realiseringen av företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna bedömdes utifrån offentligt tillgänglig information. Därtill intervjuades representanter för 20 företag. Temat för intervjuerna var kommunikationen i anslutning till företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna.

Nuläget i Finland

Majoriteten av de finländska företagen har förbundit sig till att respektera de mänskliga rättigheterna och Internationella arbetsorganisationens (ILO) deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet. I det praktiska genomförandet klarade sig företagen inte lika bra. Endast en fjärdedel av företagen bedömde systematiskt och offentligt vilken typ av konsekvenser deras affärsverksamhet får för realiseringen av de mänskliga rättigheterna. En stor del av företagen har en kanal för rapportering av bekymmer och oegentligheter i anslutning till de mänskliga rättigheterna, men det finns ett behov av att utveckla kanaler som är tillgängliga framför allt för utomstående, öppna grupper i utsatt ställning. Företagen har överlag ingen tydlig uppfattning om vilka korrigerande åtgärder som kan vidtas. Resultaten är i linje med det internationella genomsnittet.

I jämförelsen mellan branscher klarade sig skogsbranschen bäst. De totala resultaten för utvinningsbranschen och sektorn för jordbruksprodukter låg på samma nivå. Textil- och beklädnadsbranschen och IKT-sektorn uppvisade ett svagare resultat än de övriga branscherna. Statsägda bolag klarade sig inte bättre än andra företag i jämförelsen.

Andra observationer om indikatorn

Utredningen omfattade endast stora företag, eftersom den branschspecifika metoden har utvecklats endast för vissa branscher och särskilt för stora företag. Det finns endast ett litet antal stora företag i Finland, varför en stor del av de finländska företagen faller utanför utredningen. Bedömningen utifrån UNGP-indikatorerna skulle kunna tillämpas på alla branscher och på företag av olika storlekar. Däremot finns det inte så mycket information att tillgå om mindre företag, eftersom de betydligt mer sällan rapporterar om sin ansvarsfullhet jämfört med stora företag.

Slutord

Indikatorn för de finländska företagens företagsansvar är en årlig analys av ett varierande temat som görs utifrån den information som varje år finns att tillgå. I år bygger analysen på projektet SIHTI.