Förutsättningar för hälsa 2021
Coronapandemin påverkar människornas välbefinnande i allmänhet, inte bara genom den höga incidensen

27.1.2022 12.51 | Publicerad på svenska 29.3.2022 kl. 14.34
Kuvituskuva artikkeliin. Kuva otettu takaapäin ja iäkäs nainen halaa istuvaa miestä.

Till befolkningens vanligaste sjukdomar hör hjärt- och kärlsjukdomar, sjukdomar i rörelseorganen och cancer. Det att allt fler personer i arbetsför ålder har problem med arbetsförmågan och allt fler äldre har nedsatt funktionsförmåga beskriver utvecklingen under det senaste decenniet. Ohälsosam mat är en större riskfaktor bakom icke smittsamma sjukdomar än motionsbrist, alkohol och tobak tillsammans.

Andelen finländare i åldern 20 år eller äldre som upplever att de har en god livskvalitet har minskat

Andelen finländare i åldern 20 år eller äldre som upplever att de har en god livskvalitet har minskat 2013–2020 (Källa: THL)

Den nationella undersökningen om hälsa, välfärd och service, FinSote, beskriver finländarnas välbefinnande och deras upplevelser av social- och hälsovårdstjänsterna i de olika landskapen och inom olika befolkningsgrupper. Indikatorn har ett klart samband med temat Jämlika möjligheter till välfärd, där man strävar efter att minska ojämlikheten i fråga om befolkningens hälsa och garantera att alla har tillgång till jämlika och nödvändiga tjänster. Tills vidare kan man utifrån denna indikator inte göra en fullständig bedömning av förändringen eller utvecklingen inom detta delområde, men i fortsättningen är det möjligt att följa utvecklingen.

Antal invånare som upplever att de har en god livskvalitet, indelat enligt landskap. (Källa: THL)

Nuläget i Finland

Finland kännetecknas av stora skillnader i hälsa och välfärd mellan olika regioner och befolkningsgrupper. Andelen finländare som upplever att de har en god livskvalitet minskade med 4 procent från 2018 till 2020, då den uppgick till 56 procent. Det innebär en minskning på 5 procent bland kvinnorna och 2 procent bland männen jämfört med föregående enkät. Skillnaden i välbefinnandet mellan kvinnor och män har således jämnats ut, men oroväckande nog har utjämningen skett på kvinnornas bekostnad.  Många objektiva indikatorer, såsom THL:s sjuklighetsindex och vissa indikatorer på levnadsstandard, visar på stora skillnader mellan landskapen och kommunerna, men den upplevda välfärden har konstaterats variera i relativt liten grad mellan landskapen (Karvonen 2018). Nylänningarnas upplevda välfärd ligger emellertid på en klart högre nivå än genomsnittet i landet. I en jämförelse mellan de stora städerna har man observerat stora skillnader särskilt i invånarnas upplevda hälsa, levnadssätt och arbetsförmåga. Mellan olika utbildningsgrupper har det konstaterats finnas stora skillnader i hälsa och arbetsförmåga även i de stora städerna. 

Den senaste utvecklingen i Finland

Under åren 2013–2018 ökade den upplevda livskvaliteten i synnerhet bland kvinnorna. En motsvarande ökning skedde i regel även bland männen. Den mätning som gjordes år 2020 visade däremot på en lägre upplevd livskvalitet bland både män och kvinnor. En bidragande faktor till den negativa utvecklingen kan ha varit coronaviruspandemin. År 2020 tillades i enkätundersökningen FinSote en del där man utredde hur coronavirusepidemin påverkar vardagslivet och användningen av tjänster. Bristen på socialt umgänge och den alltmer utbredda känslan av ensamhet syntes överallt i Finland. Allra mest har ensamheten ändå ökat i Helsingfors, där cirka 44 procent av respondenterna upplever en ökad känsla av ensamhet, vilket är en klart större andel jämfört med situationen i hela landet (32 %).

Distansarbetet har ökat i synnerligen varierande takt i de olika regionerna: i Helsingfors har i genomsnitt 74 procent av invånarna börjat arbeta mer på distans under coronavirusepidemin, medan motsvarande andel i hela landet är 48 procent. Många välfärdsrelaterade problem är vanligare bland personer med funktionsnedsättning än bland den övriga befolkningen. Coronavirusepidemin och de åtgärder som vidtagits för att begränsa epidemin har försämrat deras situation ytterligare. Jämfört med den övriga befolkningen (22 %) uppgav en större andel av personerna med funktionsnedsättning (29 %) att ett vårdbesök skjutits upp eller inhiberats sedan början av mars 2020.   Vidare har coronaviruspandemin medfört en ökad känsla av ensamhet och försämrat den ekonomiska situationen i högre grad bland personer med funktionsnedsättning än bland den övriga befolkningen. De äldre uppgav oftare än den övriga befolkningen att de lider av sömnsvårigheter och mardrömmar och att deras dagliga motion har minskat.

(Källa: THL, på finska) 

Andra observationer om indikatorn

Med livskvalitet avses individens egen bedömning av sitt liv dels i den kulturmiljö och det värdesystem där han eller hon lever, dels i förhållande till individens egna mål, förväntningar, värderingar och annat som är viktigt för honom eller henne. Indikatorn bygger på WHO8-EUROHIS, en koncis men ändå mångdimensionell livskvalitetsindikator som omfattar de fyra dimensionerna av livskvalitet, dvs. den fysiska, psykiska, sociala och miljörelaterade dimensionen.

För att man ska kunna få en helhetsbild över befolkningens välfärd måste de olika dimensionerna och aspekterna beaktas. De objektiva indikatorerna på levnadsförhållandena (t.ex. arbetslösheten) beskriver viktiga delfaktorer av välfärden. De räcker dock inte som sådana, utan det behövs också information om hur medborgarna upplever sitt liv och sin sociala situation. Om denna samlande livskvalitetsindikator i någon region får ett lågt värde i förhållande till exempelvis hela landet, bör man sträva efter att identifiera vilka faktorer som ligger bakom fenomenet.

Övervikt blir allt vanligare i alla befolkningsgrupper, framför allt bland unga män

Övervikt hos barn och unga per åldersgrupp och utbildningsnivå. (Källa: THL)

I fråga om barn och unga grundar sig uppgifterna om övervikt och fetma på de längd- och viktuppgifter som registrerats på rådgivningsbyråerna för barnavård och inom skolhälsovården. Uppgifterna överförs till THL som en del av datainsamlingen för Avohilmo. Barnens tillväxt och utveckling följs upp med hjälp av tillväxtkurvor.

Andelen överviktiga män och kvinnor per åldersgrupp. (Källa: THL)

Uppgifterna om övervikt och fetma bland vuxna grundar sig på de längd- och viktuppgifter som samlats in genom undersökningen FinHälsa.  Övervikt och fetma hos vuxna definieras med hjälp av kroppsmasseindex (kroppsmasseindex BMI >= vikt-kg/längd- m2) (%), dvs. vikten i relation till längden. Övervikt definieras som BMI >25 och fetma som BMI >30. Forskningar visar på kopplingar mellan övervikt och människans förutsättningar för hälsa. Vikten berättar dock inte allt om en människas hälsotillstånd utan är endast en del av helheten.

Nuläget och den senaste utvecklingen i Finland

Även om finländarnas hälsa överlag har förbättrats under flera decennier är fetmautvecklingen oroväckande, eftersom fetma är en riskfaktor för flera sjukdomar och försämrar livskvaliteten och funktionsförmågan. 

Det lönar sig att följa upp och ingripa i fetmautvecklingen hos barn, eftersom fetma under barndomen är en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes, men det är inte en oberoende riskfaktor. Med andra ord, om ett barn som har fetma eller övervikt inte lider av fetma i vuxen ålder är sjukdomsrisken densamma som hos personer som aldrig har haft fetma. Problemet med fetmaepidemin är att fetman fortsätter in i vuxen ålder. Majoriteten av alla överviktiga barn lider av fetma även som vuxna. Uppskattningsvis 20 procent av alla vuxna med fetma har haft fetma även som barn.

Totalt 17 procent av flickorna i åldern 2–6 år och 27 procent av pojkarna i Finland är åtminstone överviktiga. Av flickorna och pojkarna i samma ålder är 4 respektive 8 procent fetma.

Av alla unga vuxna i åldern 18–29 år är 35 procent av kvinnorna och närmare hälften, dvs. 47 procent, av männen åtminstone överviktiga. Vidare har 19 procent av kvinnorna och 17 procent av männen i samma ålder fetma.

Bland den vuxna befolkningen över 30 år i Finland är 63 procent av kvinnorna och 72 procent av männen åtminstone överviktiga. Vidare har 28 procent av kvinnorna och 26 procent av männen fetma. Nästan varannan man och kvinna (46 %) har bukfetma.

Andra observationer om indikatorn

Fetma ökar risken att insjukna i många olika sjukdomar, såsom typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, astma, sjukdomar i rörelseorganen, demens, depression, sömnapné, gikt, sjukdomar i gallan och bukspottskörteln samt flera cancersjukdomar.

Dessutom kan fetma orsaka menstruationsstörningar, infertilitet och komplikationer under graviditet och förlossning.

I synnerhet fett som samlas kring midjan och fetma i tidig ålder ökar risken för sjukdomar. Bukfetma är kännetecknande särskilt för metaboliskt syndrom, dvs. ett tillstånd där samma person lider av flera störningar som äventyrar hälsan på samma gång.

Fetma och fetmarelaterade sjukdomar leder till att människans funktionsförmåga och arbetsförmåga, och därmed även livskvalitet, försämras.

Sjuklighetsindex anger att finländarnas hälsa håller på att förbättras i hela landet, men de regionala skillnaderna blir allt större

THL:s åldersstandardiserade sjuklighetsindex. (Källa: THL)

THL:s sjuklighetsindex beskriver sjukligheten bland befolkningen i kommunerna och regionerna i relation till hela landets nivå, och det uppdateras varje år. I indexet beaktas sju olika sjukdomsgrupper och fyra olika viktningsperspektiv, ur vilka sjukdomarnas betydelse bedöms. Indexet innehåller uppgifter om sju olika sjukdomsgrupper: cancer, kranskärlssjukdom, cerebrovaskulära sjukdomar, sjukdomar i rörelseorganen, psykiska störningar, olycksfall och demens. I indexet har förekomsten av respektive sjukdomsgrupp viktats utifrån dess betydelse för befolkningens dödlighet, arbetsoförmåga och livskvalitet samt kostnaderna för hälso- och sjukvården. Mer information om viktkoefficienterna (på finska). Indexet för ett område är summan av de viktade sjukdomsgruppsspecifika delindexen. Värdet på indexet är desto högre ju vanligare sjukligheten är i området. Indexets värde för hela landet är 100 poäng för det sista året i tidsserien. 

THL:s sjuklighetsindex har sammanställts för att mäta den regionala variationen i befolkningens sjuklighet och förändringar i sjukligheten i enskilda områden. I fråga om de flesta sjukdomarna varierar förekomsten i hög grad mellan de olika åldersgrupperna, vilket innebär att åldersstrukturen har en stor inverkan på sjuklighetsnivån i ett område. Det åldersstandardiserade indexet beskriver den del av skillnaderna mellan områdena som inte beror på åldersstrukturernas olikhet. Det föregående sjuklighetsindexet publicerades 2019 och omfattar uppgifterna från åren 2014–2016.

Nuläget i Finland

En jämförelse mellan städerna med över 50 000 invånare i hela landet (100 poäng) visar att de friskaste invånarna finns i Esbo (73 poäng), Helsingfors (81 poäng) och Vanda (83 poäng). Störst är sjukligheten i Kuopio (129 poäng), Uleåborg (115 poäng), Joensuu (114 poäng) och Kotka (113 poäng).

En jämförelse av landskapen i förhållande till hela landet (100 poäng) visar att befolkningen är friskast på Åland (65 poäng), i Nyland (83 poäng) och i Österbotten (89 poäng). Sjukligheten är störst i Norra Savolax (130 poäng), Norra Karelen (122 poäng), Norra Österbotten (122 poäng), Kajanaland (118 poäng) och Lappland (115 poäng).

Kranskärlssjukdom, sjukdomar i rörelseorganen och psykiska störningar förekommer mest i Östra och Norra Finland. Cancersjukdomar är något vanligare i södra delen av landet än i Mellersta Finland och Norra Finland.

Olycksfall förekommer mest i Lappland och Norra Karelen. Förekomsten av cerebrovaskulära sjukdomar fördelar sig relativt jämnt över hela landet.

Den senaste utvecklingen i Finland

”Sjukligheten ökar i riktning från söder och väster nordösterut, och detta har i mer än hundra år varit ett kännetecknande drag i de regionala hälsoskillnaderna i Finland. Även om befolkningens hälsotillstånd i hela landet har förbättrats är skillnaderna mellan de olika regionerna alltjämt stora och i vissa fall rentav större än tidigare”, berättar forskningsprofessor Seppo Koskinen.

”Under 2000-talet har sjukligheten minskat med 16 procent i hela landet, med 36 procent i de tio friskaste kommunerna, men endast med 5 procent i de tio sjukligaste kommunerna”, fortsätter Koskinen.

Bakom skillnaderna i sjuklighet ligger ärftlighetsfaktorer samt faktorer som rör levnadsförhållanden, levnadssätt och hälso- och sjukvårdsverksamheten. De siffror som presenteras är åldersstandardiserade, vilket betyder att kommunernas varierande åldersstrukturer inte påverkar resultaten.

Andra observationer om indikatorn

THL:s sjuklighetsindex samlar ihop uppgifter om förekomsten av centrala folksjukdomar från flera nationella register. Statistikmaterialet uppdateras varje år i THL:s, Statistikcentralens, Pensionsskyddscentralens, Cancerregistrets och Folkpensionsanstaltens nationella register.

För att säkerställa ett tillräckligt antal fall även på de minsta områdesnivåerna har man i beräkningen av indexet använt uppgifter från tre i rad. I beräkningen av 2010 års index har man exempelvis använt uppgifterna från åren 2008–2010. Trots detta påverkar den slumpmässiga variationen avsevärt resultaten i de minsta kommunerna, och därför presenteras indexen per sjukdomsgrupp endast för kommuner med över 2 000 invånare. För indexets värden har man också beräknat felmarginaler (konfidensintervall). Med hjälp av dem är det möjligt att uppskatta hur den slumpmässiga variationen påverkar indexets värden. Det är nödvändigt att beakta felmarginalerna i tolkningen av de små kommunernas resultat. Alla kommuners index per sjukdomsgrupp inklusive konfidensintervall finns att tillgå i webbtjänsten Terveytemme.fi.

Demensindexets resultat har inte uppdaterats i denna publikation, som gäller perioden 2014–2016. År 2016 ändrades rättigheterna till specialersättning för läkemedel som används för att behandla Alzheimers sjukdom, vilket innebär att resultaten inte kan jämföras med tidigare resultat. I beräkningen av resultaten för THL:s sjuklighetsindex under perioden 2014–2016 har man därför använt resultaten från demensindexet under 2013–2015.

Förekomsten av psykisk belastning är störst bland kvinnor i arbetsför ålder och minst bland män över 65 år

Andelen betydande psykisk belastning per åldersgrupp bland den finländska vuxenbefolkningen (Källa: FinSote2020, på finska)

Psykisk belastning påverkar välfärden och delaktigheten i synnerhet när det leder till låsta resurser som förblir oanvända och när det förhindrar potential till handling från att omvandlas till konkreta handlingar. Psykisk belastning minskar människans tro på sina egna påverkansmöjligheter och krafter när det gäller att vara delaktig i samhället. En belastad människa blir lätt utestängd från annat socialt liv, eftersom resurserna går åt till att klara av det som är nödvändigast i vardagen.

Nuläget i Finland

Enligt undersökningarnaFinSote 2020 upplevde 17.6 procent av alla unga vuxna i arbetsför ålder, 20–54 år, betydande psykisk belastning, medan motsvarande siffra för vuxna i åldern 55–74 år var 10 procent. Flest rapporter om psykisk belastning kom från kvinnor i åldern 20–54 år (18,6 %). Omkring en fjärdedel av respondenterna tror inte att de orkar arbeta ända till ålderspensionsåldern. Arbetsförmågan har konstaterats bli sämre med åldern. Skillnaderna mellan män och kvinnor var relativt små.

En undersökning om delaktighet och välbefinnande bland dem som står utanför arbetslivet visar att belastning är ett betydligt vanligare fenomen bland dessa människor än bland den övriga befolkningen. Mätt enligt en enkät som tog fasta på sinnesstämning och ångest var andelen personer med psykisk belastning 34,5 procent. En bedömning som utgår från en enkät som i högre grad betonar förmågan att klara av aktuella bekymmer och uppgifter berörde hela 39,5 procent av respondenterna. En dryg tredjedel av alla respondenter fick ett poängtal i enkäten som tyder på relativt allvarlig psykisk belastning. Denna andel är rentav mer än tre gånger så stor jämfört med hela befolkningen i Finland.

Enligt en bedömning som bygger på en enkät om aktuella bekymmer och förmågan att klara av vardagliga uppgifter var förekomsten av psykisk belastning närmare 40 procent. Detta tal är dubbelt större än resultatet i undersökningen FinHälsa 2017, som omfattar hela befolkningen, där andelen var ungefär 20 procent av personerna i arbetsför ålder (Suvisaari m.fl. 2018).

Den senaste utvecklingen i Finland

Jämfört med den föregående undersökningen, Finsote 2018, har den psykiska belastningen ökat såväl bland hela befolkningen som inom olika utbildningskategorier och mellan män och kvinnor. En orsak till att den psykiska belastningen har ökat mellan de två mätningstidpunkterna kan vara coronaviruset, som det redogörs för ovan. Den positiva psykiska hälsan har stärkts något bland 50–69-åringarna, men den har försvagats något bland den yngre befolkningen.

Hot och våld utövas oftare än tidigare av personer inom offrets närmaste krets än av okända

Personer som blivit utsatta för hot och våld indelat enligt kön och enligt relationen mellan förövaren och offret. (Källa: THL)

Våldet i nära relationer beskrivs utifrån dess förekomst i befolkningsundersökningar, närmare bestämt utifrån antalet klienter som kontaktat myndigheter på grund av våld i nära relationer, som hänvisats till medling i brott- och tvistemål eller som använt särskilda tjänster som är avsedda för offer för våld i nära relationer samt via verksamhetsmodeller som utvecklats för att identifiera våld i nära relationer. Det totala antalet respondenter i undersökningen var 6 141–7 746. Av dessa var 2 758–3 461 män och 3 354–4 285 kvinnor. 

Uppgifterna på indikatorbilden har fåtts från den nationella brottsofferundersökning (på finska) som genomförs varje år i Finland. År 2017 besvarades enkätundersökningen av sammanlagt 6 222 personer i åldern 15–74 år som bor stadigvarande i Finland.

Nuläget i Finland

Enligt brottsofferundersökningen blev 2,5 procent av männen och 4,8 procent av kvinnorna i åldern 15–74 år utsatta för hot och våld i sin parrelation. 

I brottsofferundersökningen rapporterade en något större del av männen än av kvinnorna att de blivit utsatta för våld som begåtts av någon annan nära bekant, när man beaktar alla former av våld som undersökts. Ett undantag utgör sexuellt våld eller försök till sådant våld. Fler kvinnor än män uppgav att de blivit utsatta för sexuellt våld där förövaren varit en annan nära bekant person. När det gäller våld som begåtts av en okänd eller halvbekant person noterades ingen skillnad mellan kvinnor och män när man beaktar alla former av våld sammanlagt. (Danielsson & Näsi 2018.)

En betydande skillnad mellan könen är att kvinnor oftare än män har blivit utsatta för våld eller hot av sin nuvarande eller tidigare partner. I fråga om andra förövargrupper, såsom våld i parrelation, noteras ingen skillnad mellan könen. Antalet fall av upplevt våld och hot som begås av en nuvarande eller tidigare partner verkar ha minskat under åren 2012–2017 bland både män och kvinnor, medan antalet fall av våld och hot som begås av en okänd person har ökat.

Den senaste utvecklingen i Finland

Förekomsten av våld och hot har varit relativt stabil under åren 2012–2017. Det bör noteras att förekomsten av så gott som alla former av våld eller hot har varit relativt stabil genom åren. Som exempel kan nämnas att förekomsten av hot har bibehållits på samma nivå under granskningsperioden bland både män och kvinnor. Förekomsten av upplevt fysiskt våld bland män minskade under åren 2012–2014 men har därefter hållits på stabil nivå. Kvinnor har oftare än män rapporterat om lindrigare former av fysiskt våld, såsom att bli knuffad eller greppad, men när det gäller allvarligare fysiskt våld har det inte funnits någon skillnad mellan könen. I fråga om sexuellt våld kan man se en klar skillnad mellan könen: omkring två procent av kvinnorna och mindre än en procent av männen har uppgett att de blivit utsatta för sexuellt våld eller försök till sexuellt våld.

När det gäller upplevelser av våld har respondenterna i en undersökning om våld mot kvinnor som genomfördes år 2012 ombetts berätta om våld som de upplevt under det senaste året respektive, om de är 15 år eller äldre, de tre senaste åren. Av alla finländska kvinnor som besvarade enkäten uppgav fem procent att de under det senaste året hade blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin nuvarande eller tidigare partner och sju procent att någon annan person utövat denna typ av våld mot dem. Av alla finländska kvinnor som var 15 år eller äldre uppgav 31 procent att de blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin nuvarande eller tidigare partner någon gång under sin livstid och 33 procent att någon annan person utövat denna typ av våld mot dem.

Coronaviruspandemin, som bröt ut år 2020, har sannolikt varit en bidragande faktor till att våldet i nära relationer har ökat.

I undersökningen ”Lähisuhdeväkivalta koronapandemian aikana vauvaperheiden vanhemmilla ja Nollalinjan auttavan puhelimen keskusteluissa” konstateras att totalt 12,3 procent av alla de föräldrar till bebisar som besvarade enkäten före 1.9.2020 rapporterade att de hade upplevt våld i sin parrelation. Enligt mellanresultaten i undersökningen ledde coronaviruspandemin till att föräldrarnas krafter att orka med vardagen och känslan av närhet mellan makarna minskade samt till att meningsskiljaktigheterna och konflikterna ökade, vilket i sin tur korrelerade med en ökad förekomst av våld i parrelationen. Samtalen till Nollinjen minskade i antal under våren men ökade igen avsevärt från och med sommaren. Antalet personer som första gången ringde Nollinjen på grund av att de upplevt våld och antalet rapporter av fysiskt våld ökade under beredskapslagens giltighet. Efter undantagsförhållandena ökade dessutom antalet personer som upplevt våld i tidigare parrelationer eller i andra mänskliga relationer. Under coronaviruspandemin var de rapporterade våldsförövarna främst offrets make eller partner.